Nu fortsätter jag blogga om mode och film på Djungeltrumman!

http://www.djungeltrumman.se/rebecca

Vi ses där!

RIP Tony Scott!

”True Romance”, ”Top Gun”, ”Man on Fire”, ”The Fan”, ”Rött hav”, ”Spy Game”, ”Enemy of the State”, ”Déjà Vu”, ”Linje 1 2 3 kapad” är bara en del av den stora filmografi han lämnar bakom sig, Tony Scott. Han var också en mästerlig producent som står bakom vitt skilda filmer och tv-serier som ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford”, ”Welcome to the Rileys”, ”The Grey” och ”The Good Wife”. Tony Scott var länge något av en guilty pleasuse för mig eftersom han gjorde kommersiella underhållningsfilmer med MTV-estetik som inte är fina nog. Men ja, jag blev vuxen och är inte särskilt ängslig av mig längre för vad som är fint nog. Tony Scott har gjort så många fantastiska underhållningsfilmer som älskas av en stor publik.

Det är chockerande och sorgligt att han igår valde att hoppa från en bro och ta sitt liv. Vila i frid Scott.

Mina favoriter:

Vilken film är din favorit?

Fem heta magasinomslag just nu:

Hypnositören

Jag har (som många andra) läst Lars Kepler ”Hypnositören” som nu filmatiserats av Lasse Hallström. Premiär är det den 28/9. Ser mycket fram emot filmen därför att:

* Jag älskar PERSBRANDT.

* Jag tycker det är kul att Hallström gör sin första svenska långfilm på 24 år.

* Boken är sjukt spännande och känns väldigt ”filmisk”.

* Jag älskar LENA OLIN.

Nu borde jag ta tag i uppföljarna ”Paganinikontraktet” och ”Eldvittnet” som står i bokhyllan här hemma.

Penny Lane

Kate Hudson slog igenom år 2000 som Penny Lane i Cameron Crowes ”Almost famous” och såhär i efterhand känns det som att hon peakade redan då. Hon gör ofta samma roll om och om igen och är med i samma typer av filmer och genrer. Ta er en titt här, tyvärr har inte en enda roll egentligen blivit minnesvärd efter Penny Lane.

Som groupien Penny Lane är hon fantastisk. Groupien som vägrar kalla sig groupie utan istället ”Band Aide” och som utnyttjas av mannen hon är kär i men som hon förnekar. Hon tror att hon är fri och själv sätter premisserna. En vacker, sorglig figur som har en förbannat snygg stil med sina coola outfits och sitt lockiga, blonda hår.

Kate Hudson påminner ganska mycket om sin mor Goldie Hawn ja..

Mitt favoritkärlekspar

Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) i Bara En Natt/Before Sunrise och Bara En Dag/Before Sunset.

Reseguide i filmens värld

I ett nummer av filmtidningen Ingmar (som tyvärr inte finns längre) för några år sedan listades hur olika platser har blivit gestaltade på film. Här kommer några av dem, skrivna på ett roligt sätt:

London

Kul resa: “Notting Hill” (1999)

Härligt förljugen solskensvariant av svindyrt innerstadsområde.

Trist resa: “Naken” (1993)

Bara för dig som gillar misär, hemlöshet  och natt-tristess.

…………………………………………………………………………………………….

Paris

Kul resa: “Bara en dag” (2004)

När folk kallar Paris för “romantikens huvudstad” är det tack vare den typen av promenader som Ethan Hawke och Julie Delpy gör här.

Trist resa: “Irréversible” (2002)

Vem vågar gå i en illa upplyst parisisk gångtunnel efter det här?

…………………………………………………………………………………………….

Berlin

Kul resa: “Himmel över Berlin” (1987)

Änglavacker svartvit stadsskildring.

Trist resa: “Alla vi barn från Bahnhof Zoo” (1981)

Får en inte att vilja stanna till lite extra länge på tågstationer.

…………………………………………………………………………………………….

Venedig

Kul resa: “Casanova” (2005)

De bästa bildvinklarna från turistkvarteren.

Trist resa: “Rösten från andra sidan” (1973)

Kanalsystemet känns bara klaustrofobiskt i den här smygrysaren.

…………………………………………………………………………………………….

San Francisco

Kul resa: “Vertigo” (1958)

Hitchcock letar fram de starkaste skarpaste färgerna i USA:s mest europeiska stad.

Trist resa: “Flykten från Alcatraz” (1979)

Fängelseceller blir inte ett dugg roligare bara för att man eventuellt kan få en skymt av Golden Gate-bron genom gallerfönstret.

…………………………………………………………………………………………….

New York

Kul resa: “Manhattan” (1979)

Sitta på en bänk under en bro med någon man gillar. På Manhattan. Det är livet på en pinne.

Trist resa: “Taxi Driver” (1976)

Filmen om hur det stroa äpplet ruttnar inifrån.

…………………………………………………………………………………………….

Los Angeles

Kul resa: “LA story” (1991)

Steve Martin använder sin stad för att flirta in sig hos den snyggaste tjejen. Att han tar ett örtlavemang på vägen kan vi tala tsytare om.

Trist resa: “Falling Down” (1993)

Oavsett vilket område Michael Douglas knallar igenom med sin portfölj och hagelbössa får han se de värsta sidorna av änglarnas stad.

…………………………………………………………………………………………….

Mexiko

Kul resa: “Din morsa också” (2001)

Soldränkta bilder av playan. Man längtar dit.

Trist resa: “Traffic” (2001)

Varmt dammigt snutjag genom Mexikos korruption.

…………………………………………………………………………………………….

Japan

Kul resa: Lost in translation” (2003)

Mötet mellan traditionen i körsbärsträdgårdarna och storstadspulsen på klubbarna.

Trist resa: “Gojira” (1984)

Allt är lugnt, man är i Japan, man trivs. Så kommer en skyskrapehög muterad skräcködla och sabbar allt.

…………………………………………………………………………………………….

Thailand

Kul resa: “The Beach” (2000)

Turistbyråporr i kvadrat.

Trist resa: “Bangkok Hilton” (1989)

Nicole Kidman vill se stränder och lyxhotell, får se insidan av ett thailändskt fängelse.

Intervju om mina tidningsvanor på SIDBLOGGEN

Läs vilka tidningar jag hyllar och dissar, vilka jag regelbundet läser, vilka skribenter jag gillar, vilka magasinomslag som är de snyggaste och mycket mer: http://www.sidbloggen.se/2012/08/06/hej-tidningskopare-del-19-rebecca-unnerud/

Inspiration

Spice Girls, Miranda Kerr, Kate Hudson, Beyoncé, Alexa Chung, Brigitte Bardot, Kirsten Dunst, Marion Cotillard, Lauren Hutton, Scarlett Johansson, Meryl Streep, Elizabeth Taylor och Mischa Barton.

Folket har makten – en festivalrapport

Min text om Stockholm Music and Arts publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-08-07.

Politik och musik hör ihop. Det framgick tydligt på den nya festivalen Stockholm Music and Arts. Flera av artisterna på scenen är kända för sitt politiska engagemang och ägnade en del av konserttiden för att yttra sina åsikter. Men kanske framförallt: kvinnor brukar inte vara överrepresenterade på en festivalscen – såvida den inte kallas kvinnofestival eller något liknande.

Festivalen börjar lite försiktigt och det känns i luften att besökarna väntar på kvällens artister. Vädret är lynnigt, i ena stunden medelhavshetta och i andra stunden ett skyfall. Frida Hyvönen konstaterar ”det ser fint ut” när regnet kommer och fortsätter så gott hon kan medan hon får se sin publik springa iväg för att ta skydd. Det är synd för Fridas röst och hennes pianospel är bra som alltid men det tar inte fart förrän i slutet när Terribly Dark kommer och då är hälften av besökarna bortsprungna, medan den andra hälften står kvar iförda plastponchos.

Efter skyfallet stabiliseras vädret och festivalen har bjudit på varma och soliga sommardagar. Det är mäktigt att vara med på en festival som lockar till sig människor från olika generationer. Känslan ”alla är där” infann sig – kändisar, Pride-deltagare, tonåringar, propra par i 60-årsåldern, unga hipsters, äldre män som ser ut att ha levt ett hårt liv och så alla dessa Patti Smith-kopior i 40-årsåldern och uppåt. Snittåldern är hög och det är inte en vild chansning att en stor del av besökarna har gått på Jazzfestivalen (som också ägde rum på Skeppsholmen) tidigare år.

Det är med Patti Smith som festivalen börjar på riktigt. Patti Smith jobbar just nu med en uppföljare till Just Kids, en detektivhistoria samt en tredje bok som hon inte kan berätta om. Och så har hon varit på en sju veckors turné. På rösten hörs det ibland att fredagskvällen på Skeppsholmen är den allra sista konserten på turnén men det märks inte på hennes energi och utstrålning.

Smiths nya album Banga är döpt efter Pontius Pilatus hund i den ryske författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman Mästaren och Margarita. Titelspåret Banga är fantastisk och så även de andra nya låtarna men det är med Gloria, Because the Night, People Have the Power och Horses som konserten lyfter och allsången är ett faktum. En något överförfriskad (eller bara lycklig?) man skriker ”jättebra” med jämna mellanrum och kvinnor i alla åldrar dansar omkring mig och lyfter armarna i skyn.

Smith säger att hon tror att den unga generationen som växer upp inte vill se våld och att vi alla är ute efter samma basala saker som att känna trygghet. Sedan spelar hon People Have the Power. Hon visar även sitt stöd för den regimkritiska punkrockgruppen Pussy Riot som sitter fängslad i Ryssland: ”Befria Pussy Riot. Fråga Jesus, han hade förlåtit dem. Så släpp dem fria”, ropar hon och får det största jublet dittills på festivalen. 65 år gammal är Smith fortfarande pop, rock, poet- och punkdrottningen som visar att åldern inte har någon betydelse.

Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester avslutar Antony and the Johnsons första dagen av festivalen med sin änglalika röst och sina fantastiska låtar. Lika stor del ägnas åt politiskt mellansnack. Den androgyna sångaren Antony Hegarty, iklädd en svart kappa, pratar lika gärna om feminism och om varför kvinnor borde ta över jorden som att sjunga. Han säger att han drömmer och fantiserar om en feministisk medvetenhet i politiken och att de skandinaviska länderna står som föredömen för alla andra sekulariserade demokratier i världen.

Han vill att äldre kvinnor ska ta över de höga posterna som äldre män alltid har haft företräde till. Män har alltid synts och styrt världen men haft viskande kvinnor bredvid dem som berättat hur de ska handla. Han ser gärna en omvänd ordning: männen ska viska till kvinnorna. Och så spelas passande nog en vacker cover av Beyoncés Crazy in Love. Att prata politik som artist kan ibland kännas konstlat men när vissa artister som Antony Hegarty och Patti Smith gör det så känns det äkta. Anledningen är att deras samhällsengagemang syns även utanför scenen; som i deras låttexter, i intervjuer och i deras sätt att bryta mot gängse normer.

En annan av festivalens höjdpunkter är Laleh. Dels för att hon är ett musikaliskt geni och har så stor låt-repertoar, men kanske mest för att hennes musik förenar alla. Hon fick en ny (äldre) och bredare publik med ett visst TV-program och hon är numera lika folklig som Björn Skifs och kreddig som Robyn. Redan i öppningen med Vårens första dag har hon med publiken och sedan har hon dem i sin hand även när hon och bandet kommer av sig innan de gör en grym version av Invisible.

Under Snö tänds brinnande lanternor, det är verkligen magiskt att se dessa i den vackra sommarhimlen med fullmånen. Nämnda låt sjöng hon på minnesceremonin på Sergels torg i Stockholm efter tragedin i Norge och precis som då får jag rysningar. Rysningarna förstärks när efterföljande Some Die Young spelas, samma låt som hon sjöng på minnesceremonin i Oslo för några veckor sedan. Den låten har betytt mycket för de kvarlevande och de anhöriga. Det är just blandningen av allvar och lek som gör konserten så fin.

Mellansnacket känns spontant och hennes självdistans är oerhört charmig, exempelvis när hon avbryter sig själv i sitt flummande och förtydligar för publiken att hon har ett högt IQ eller när hon driver med känslan av att vara konstig och att ingen förstår henne. Laleh pratar kärleksfullt om sin gamla musiklärare Hasse som hade för korta byxor och ville att hon skulle börja spela piano (Laleh börjar sedan spela Hide away från första plattan som var den första låten hon lärde sig på piano).

Hon pratar om hur människan förstör miljön och spelar Samuel och stannar ofta upp och småpratar med de längst fram i publikhavet och säger att hon hoppas att aldrig bli så pass proffsig att hon bara kör på låt efter låt utan istället (precis som nu) pausar och njuter av den vackra vyn från scenen.

Och njuter – det gör hon verkligen. Hon dansar som en galning till covern Ängeln i rummet som är sista låten innan extranumren och i avslutande Bjurö klubb ser hon ut att aldrig vilja gå av scenen.

Den enda låten som låter lite trött denna afton är den stora hiten Live Tomorrow. Laleh är, precis som ovan nämnda artister, charmerande och karismatisk utan att vara inställsam. Hon utstrålar så mycket kärlek att man bara kan ta emot den och älska henne och musiken tillbaka.

Det här är en festival som bjöd på mer än fantastisk musik, den bjöd på artister som inte ber om ursäkt för sig själva även om de kanske inte alltid passar in i normen om hur kvinnor respektive män ska vara. Den bjöd på artister som pratar politik, inte för att de måste utan för att de så innerligt drömmer om en ny värld. Den bjöd på musik som förenar, oavsett kön, klass, etnicitet, sexuell läggning och ålder. Det känns passande att denna festival ägde rum under samma dagar som Pride. Och då kan man förlåta den sjukt undermåliga cheeseburgaren till ett ockerpris av 80 kr. Vi ses nästa år igen!

FAKTA STOCKHOLM MUSIC AND ARTS

Ny festival på Skeppsholmen som ägde rum 3-5 augusti. Så gott som utsålt enligt arrangören Luger, som även arrangerar Way out west i Göteborg.

Medverkande artister

Kvinnor (70 %)

Patti Smith & her band

Marianne Faithfull

Frida Hyvönen

Laleh

Emmylou Harris

Ane Brun

Rumer

Björk

Buffy Sainte-Marie

iamamiwhoami

Fatoumata Diawara

Anna von Hausswolff

Män (30 %)

Antony and the Johnsons

Jamie N Commons

The Kingdom of Evol feat. Freddie Wadling

Tinariwen

Ed Harcourt (ersatte Amanda Jenssen)

FOTO: Annika Berglund

Tidigare äldre inlägg