Aung San Suu Kyi

Den fjärde april har “The Lady” premiär, en film om Aung San Suu Kyi. Jag recenserade filmen för Feministiskt Perspektiv när den visades på Stockholms filmfestival förra året.

FAKTA/THE LADY

Titel: The Lady

Regi: Luc Besson

I rollerna: Michelle Yeoh, David Thewlis, Jonathan Raggett

Luc Besson är en ojämn regissör. Hans storhetstid var på 90-talet då han gjorde visuellt innovativa filmer som ”Det femte elementet”, ”Det stora blå”, ”Nikita” och ”León” men nu är det snart tio år sedan han gjorde något lika bra.

Tyvärr misslyckades han rejält i ”Colombiana”, som kom tidigare i år där Zoe Saldana objektifieras fullständigt med gummidräkt och åmig, sexig dans. Besson har annars förmågan att lyfta fram fantastiska skådespelerskor som Natalie Portman och skriva starka karaktärsroller för kvinnor.

Med ”The Lady” är Besson återigen tillbaka på gammal mark och gör en berättelse om en stark kvinna. Dessutom är det första gången sedan ”Jeanne D´Arc” som hans hjältinna bygger på en verklig person, i det här fallet Aung San Suu Kyi.

Filmer som både är underhållande och gripande – och dessutom innehåller en dos historielektion – blir per automatik sevärda, så även ”The Lady”. Filmen handlar om medborgarrättskämpen, Aung San Suu Kyi, och hennes kamp för demokrati i militärdiktaturen Burma.

Kyi greps 1989 för sitt arbete, 1990 vann hon valet med sitt nystartade parti Nationella demokratiska förbundet men juntan vägrade att acceptera resultatet. Hon satt sedan i omgångar i husarrest ända tills 2010 då hon släpptes fri.

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och på grund av husarresten fick hennes två söner och maken Michael Aris vara ställföreträdande mottagare under ceremonierna i Oslo. Det här är den officiella bilden av Aung San Suu Kyi, den som vi har kunnat läsa om i tidningar och se på nyheterna.

I ”The Lady” skildras även privatlivet och hennes livsval mellan fortsatt engagemang och att lämna familjen i England. Det här är en otroligt stark kärlekshistoria om hur en familj offrar sin egen lycka för ett högre mål. Även om saknaden efter maken, som även drabbas av prostatacancer, och barn är enormt stor är längtan efter demokrati i sitt forna hemland desto större.

Detta lyckas Luc Besson väldigt bra med – han har genom hela filmen en tydlig och skicklig fokuspunkt och det är att skildra en idealist som tycker att demokrati väger tyngre än sin egen kärnfamilj.

En porträttlik Michelle Yeoh är mycket trovärdig i sin skildring av en mänsklig styrka utan like. Filmen är långtifrån perfekt. Exempelvis framställs de onda väldigt endimensionellt. Scenerna med generalerna blir oavsiktligt dråpliga eftersom de är som karikatyrer och det förstärks av ett konstigt musikval så fort de är med i bild.

Trots det är filmen mer än sevärd, särskilt på bio eftersom den innehåller fantastiska miljöer. Framförallt är jag glad att filmen överhuvudtaget gjordes så att vi alltid kommer att förstå och minnas Aung San Suu Kyi.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: