Hanna actionnjutning för finsmakare

Min recension av ”Hanna” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2011-07-15. En fantastisk film som är värd en omtitt.

FAKTA/HANNA

Filmtitel: Hanna

Regi: Joe Wright

I rollerna: Eric Bana, Saoirse Ronan, Olivia Williams, Cate Blanchett

Action, thriller, äventyr – blandgenrer gör sig icke besvär. Så resonerar jag. Flest genrer vinner aldrig. Regissörens ambition att skapa film som på ett snyggt sätt harmonierar väl med flera genrer, brukar som oftast leda till förvirring och en dålig film.

”Hanna” är just en sådan film, den har element av både råaction, spänningsthriller, äventyr à la Tim Burton. Dessutom svart humor. ”Hanna” är också undantaget som bekräftar regeln, filmen är faktiskt riktigt bra. Den handlar om tonårsflickan Hanna (Saoirse Ronan) som har uppfostrats av sin far (Eric Bana). Han är före detta CIA-man och tränar sin dotter för att hon ska bli den perfekta mördaren.

Hanna har levt ett skyddat liv med sin far mitt i finska vildmarken, där hon tränats för att stå pall mot vilken motståndare som helst. Det är något hon får användning av när hon medvetet låter sig fångas av den hänsynslösa underrättelsetjänsten som jagar hennes far. Hennes mål är att komma åt den agent (Cate Blanchett) som mördade hennes mor.

Känslan filmen förmedlar är svår att beskriva och ska helst upplevas den själv. Gärna på bio, för detta är en visuellt storslagen film. Blanda ”Léon”, ”Spring Lola”, en valfri spännande konspirationsfilm, ”Kill Bill”, ”Nikita”, ”Alice i underlandet” och släng in lite ”A Clockwork Orange” så får du sommarens mest intressanta film.

Det är inte en speciellt nyskapande historia, den lånar hej vilt från olika filmer och genrer, och är inte heller särskilt djuplodande, periodvis är personporträtten ganska banala. Dock får komponenter som musik, klippning och foto filmen att stå på helt egna ben med snyggt avvägd blandning av rå action, poetiskt foto och ett lysande soundtrack av The Chemical Brothers.

Men framförallt är det faktumet att det är kvinnor i de coola och stora rollerna, vilket annars i 99 fall av 100 tillfaller männen, som gör att filmen känns nyskapande. Saoirse Ronan spelar huvudrollen som mördarmaskinen Hanna och regissören Joe Wright har valt att inte göra en grej av att det är en tjej som spelar hjälten.

Hanna har varken fått attribut som normalt tillskrivs manliga huvudrollsinnehavare eller fått typiska feminina attribut. Det läggs snarare vikt vid att det är ett barn som på ytan ser oskuldsfull ut oavsett kön. Genom sitt bleka, känslolösa ansikte gör Ronan sin roll trovärdig precis som hon tidigare lyckats med i ”Försoning” och ”Flickan från ovan”.

Detsamma gäller för Cate Blanchett (som förövrigt verkar göra sitt livs roll i nästan varje film som hon medverkar i). Blanchett är helt fenomenal som den otäcka, iskalla agenten som är beredd att göra vad som helst för att döda Hanna och hennes pappa. Hon äger varje scen hon är med i.

Eric Bana och hans karaktär faller i glömska. Det är inte hans karaktär som är i fokus och det är inte heller hans rollprestation man minns, även om han faktiskt gör en helt habil insats. Det är både sällsynt och befriande, närmast unikt, att ta del av två välskrivna kvinnoporträtt i genren action/thriller och dessutom få en eskapistisk njutning för den kräsne cineasten.

Detta är en femma i min bok.

20-talsmode i filmens värld

Ok, nu har jag ÄNTLIGEN sett ”The Artist” och älskar den. Verkligen värd sin Oscar för bästa film. Och snart kommer ”The Great Gatsby” så det är inte konstigt att det är mycket 20-talsmode i mitt huvud just nu (och i modebranschen som influeras av nämnda filmer i sina kollektioner). Här kommer några 20-talsfavoriter:

Marie Robertson

Snyggaste skådespelartjejen (och paret) i stan är Marie Robertson. ALLTID lika välklädd och på Rigolettos invigning var hon nog vackrare och coolare än någonsin.  Och hon är en fantastisk skådespelare, både på film, tv och teater. Älskar nog mest hennes insats som hubot i ”Äkta människor”  Foto: Stureplan.se

Lindsay Lohan blir Elizabeth Taylor

Det här att Lindsay Lohan ska spela Elizabeth Taylor var en överraskande nyhet men ganska positiv sådan. Snacket går att det stod mellan Megan Fox och Lohan och även om ingen av dem är mästerliga skådespelare så ser jag hellre Lohan i rollen. Fox är mer porträttlik men Lohan har visat att hon faktiskt kan agera, några gånger iallafall. Hoppas att det blir en positiv vändning i hennes liv. Även om jag hellre hade sett Eva Green i rollen…

Kvinnorna tar över filmbranschen – eller?

Min krönika ”Kvinnorna tar över filmbranschen – eller?” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-01-27.

Var är kvinnorna? Så lät det efter årets P3-Guldgala. Kategorierna var fyllda av kritikerhyllade och populära kvinnor men ändå blev de uteslutna bland vinnarna. Annat var det på årets Guldbaggegala då Lisa Aschan och hennes Apflickorna blev årets bästa film.

Men jag tycker att vi inleder med 2011 års Guldbaggegala. En av mina favoritfilmer inom svensk film är Lisa Langseths ”Till det som är vackert”. Langseth vann pris för bästa manus på galan och debuterande Alicia Vikander, som nu röner stora framgångar världen över, fick pris för sin fantastiska huvudroll som Katarina.

”Till det som är vackert” handlar om klass, kön och makt och är en av de intressantaste filmerna på länge. En annan kvinna som också bärgade ett av tungviktspriserna förra året var Pernilla August. August tilldelades bästa regi för ”Svinalängorna”, där också Åsa Mossberg prisades för klippningen av samma film.

På årets gala fick Ruben Östlund baggen för bästa regi för sin omdebatterade ”Play”. Men det var långsfilmsdebuterande Lisa Aschan som blev den stora vinnaren med pris för både bästa film och manus. et senare priset fick hon tillsammans med manusförfattaren Josefine Adolfsson. Ella Lemhagens ”Kronjuvelerna” fick inte några nomineringar i de tunga klasserna men prisades för bästa kostym, bästa scenografi och bästa visuella effekter och blev därmed den andra mest prisade filmen. Men självklart är det inte jämställt i filmbranschen, långtifrån. Istället är den, likt övriga samhället, överrepresenterad av männen. Samhällets bristande jämställdhet återspeglas i filmbranschen. Trots att lika många kvinnor som män utbildas i regi på Sveriges filmhögskolor produceras det betydligt fler svenska filmer regisserade av män än regisserade av kvinnor.

Orsaken? En struktur där det är svårare för kvinnor att bryta sig igenom och ta plats, en plats som historiskt sett varit självskriven mannen. Ett lysande, eller snarare dåligt, exempel på hur nyss nämnda samhällsstruktur dagligen befäster sin totalitet är när den aningslöse, icke namngivne journalisten frågar Lisa Aschan om ”tjejprojektet” ”Apflickorna”.

Detta ägde rum på Filmhuset när Guldbaggenomineringarna tillkännagavs i början av månaden. Eftersom alla i Apflickornas produktion är tjejer; alltifrån producent, regissör till skådespelare in i minsta biroll så måste filmen alltså inte vara en film, utan ett ”tjejprojekt”.

Theresa Fabrik som har regisserat ”Hip hip Hora” och ”Prinsessa” har berättat att hon ofta har fått frågan hur det känns att vara kvinna och regissör. En fråga hon inte reflekterat över innan journalisten ställde den.

Tänk om Daniel Espinosa eller valfri manlig regissör skulle få frågan, ”Hur känns det att vara en del av ett ”killprojekt” Danne?” eller ”Hur känns det att vara man och regissör?” När en regissör som bland annat prisas på Robert de Niros Tribeca Film Festival men ändå får höra att hennes film är ett ”tjejprojekt”, då har vi långtifrån en jämställd filmbransch.

På måndagen efter Guldbaggegalan gjorde Aftonbladets Jan-Olov Andersson (en vit, medelålders man) en intervju med Lisa Aschan. Tanken med intervjun borde vara att gratta henne till sina priser men istället fastnar han i tröttsamma frågor om hennes urringade klänning och avslutningsvis ställer han frågan vad vinsten för ”Apflickorna” kan betyda för kvinnliga filmare.

Aschan avbryter honom direkt: ”Tråkig fråga, det vill jag inte prata om”. Inte ens den kvällen fick hon bara vara en regissör.

Zimmergren räddar Skatan

Min recension av ”Kvarteret Skatan” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-03-23.

FAKTA/KVARTERET SKATAN

Titel: Kvarteret Skatan

Regi: Mikael Syrén

I rollerna: David Batra, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Rachel Molin, Klara Zimmergren

Filmen visas på bio just nu

Vissa recensioner skrivs av sig själva. En film som är fantastisk, en film som är usel eller en film som väcker debatt. Detta gäller inte filmatiseringen av Tv-serien ”Kvarteret Skatan” och anledningen stavas likgiltighet.

Serien ”Kvarteret Skatan” har hyllats av både kritiker och publik där korta, små lösryckta scener lockat till skratt. Konceptet och upplägget håller tyvärr inte för en hel film.

I en film gäller det att få en publik att fokusera under en och en halvtimme och dessutom bibehålla den röda tråden. Manuset är tunt, här finns varken röd tråd eller en karaktär som går att identifiera sig med.

Anna Blomberg hoppade av filmatiseringen av teveserien ”Kvarteret Skatan”. Det sägs att hon tyckte att produktionen var för grabbig och jag kan förstå varför. Filmen osar av konventionella könsroller och har en annan ton än serien.

Exempelvis handlar en stor del av filmen om att Frida (Vanna Rosenberg) tycker att Magnus (Johan Glans) är blyg och mesig och vill att han ska vara ”en riktig karl”. Om han anammar typiska manliga attribut, som den man i boken hon läser, kan hon älska honom igen. Upplägget är fånigt och därför spelar det inte någon roll att några scener är riktigt roliga.

Filmen tar avstamp i Frida och Magnus problemtyngda samliv. De bestämmer sig för en utlandsresa, bara de två, för att rädda förhållandet. Singeln Jenny (Rachel Mohlin) ska semestra med sin nye norske pojkvän.

För att få alla att istället följa med på den traditionsenliga Laholmsresan säger Ulf (David Batra) att han har cancer och vädjar om en sista resa tillsammans. Tyvärr är filmen som roligast innan de anländer till Laholm, det vill säga de första tjugo minuterna.

Skönt då att Klara Zimmergren, som har hoppat in i produktionen i Blombergs ställe, räddar filmen. Hon spelar Ulfs nya fru och det är så de andra och hon själv presenterar sig.

Zimmergren har en fantastisk tajming och är faktiskt den enda karaktären som jag inte stör ihjäl mig på. Hon tar hela cancerhistorien på stort allvar för innerst inne hoppas hon på att Ulf faktiskt ska dö och fantiserar kring begravning och framtida singelliv.

Även Mohlins karaktär Jenny förblir konsekvent filmen igenom och blir till skillnad från Frida, Ulf och Magnus inte en karikatyr på sin egen karaktär. Det är skönt att det är just kvinnornas karaktärer som fungerar bäst eftersom det lätt hade kunnat bli annorlunda med ett så grabbflåsigt manus.

Filmen är godkänd men jag hade valt att se om serien framför filmen sju dagar i veckan, mycket för att där återfinns alla älskade karaktärer som exempelvis Kåta Gun.

Anna Blomberg valde nog rätt när hon hoppade av filmatiseringen. Istället har vi fått njuta av henne som en annan Gun i ”Starke man”, som för övrigt är bland det roligaste jag sett de senaste åren. Torra och tråkiga människor på ett kontor där igenkänningen är total = briljant.

Kvinnoporträtten bär berättelsen

Min recension av ”Någon annanstans i Sverige” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2011-11-11 i samband med Stockholms filmfestival.

FAKTA/NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Titel: Någon annanstans i Sverige

Regi: Kjell-Åke Andersson

I rollerna: Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Peter Andersson, Marie Richardsson, Björn Gustafsson, Lars Lind, Sussie Ericsson Jonas Inde, Meg Westergren, Björn Bengtsson Premiär: 16 december (Smygpremiär på Stockholms filmfestival den 14 november)

Aktuell på dvd

Kjell-Åke Andersson är regissören som ska filmatisera författaren Åsa Linderborgs självbiografiska roman ”Mig äger ingen”. Men först ut ärNågon annanstans i Sverige” som har en ovanligt mäktig skådespelarensemble.

Eller vad sägs om Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Peter Andersson, Marie Richardsson, Björn Gustafsson, Lars Lind, Sussie Ericsson Jonas Inde, Meg Westergren och så vidare. Manuset är skrivet av Hans Gunnarsson efter hans roman med samma titel och utspelar sig i en by i Piteåtrakten i Norrland.

Filmen handlar om flera människors liv som skildras parallellt och som i slutet binds samman. En av mina svenska favoritfilmer är Daniel Alfredssons ”Tic Tac”, också den en parallelhistoriefilm.

I sina bästa stunder påminner ”Någon annanstans i Sverige” om ”Tic Tac”, som verkligen lyckas med parallellhistorier. Det som kännetecknar alla människor i ”Någon annanstans i Sverige” är att de har en längtan bort till en annan värld och deras cyniska inställning till sin tillvaro bidrar till att göra filmen tragikomisk, inte helt olikt Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande”.

Filmen har en mängd fina rollprestationer. Peter Andersson, som nästan alltid får spela kriminell eller göra annan tvivelaktig karaktär, gör här en känslosam roll som byns omöjliga ”byfåne” som inte tar tag i sitt liv, trots att han vunnit flera miljoner på lotto. Mikael Persbrandt gör en återhållsam roll som sonen som för längesedan lämnat byn och sina alkoholiserade föräldrar bakom sig för ett liv i Stockholm med sin käraste men återvänder för en kväll.

Men starkast av alla lyser två kvinnor. Först ut, Sussie Ericsson som vi bäst känner igen som komiker (bland annat ”c/o Segemyhr”) och sångerska i ”ABBA – The True Story” och andra teateruppsättningar. Här gör hon en rollprestation som jag inte trodde hon var kapabel till – en sorgsen skildring av ensam kvinna som längtar efter bekräftelse och kärlek.

Hon arbetar som kassabiträde på Konsum där hon pratar engelska med de fåtal kunder hon betjänar – anledningen är att hon tillbringar kvällarna på en kurs i engelska för nybörjare eller ”för döva” som läraren kallar dem i det dolda.

Medan hon försöker vidga sina vyer och utmana sig själv genom att lära sig ett nytt språk fnyser hennes bittra, cyniska och trångsynta man åt henne. Hennes man begränsar henne, precis som byn hon bor i.

Den andra är Helena Bergström som alltför sällan får visa sin stora talang på filmduken utan istället blir hänvisad till den gråtande kvinnan i sin mans filmer. Det är i andra sammanhang som hon är bäst,som här där hon gestaltar en deprimerad, alkoholiserad kvinna som är fast i ett destruktivt förhållande med en maktgalen polis.

Jag blir inte förvånad om Bergströms prestation leder till en Guldbaggenominering på nästa års gala. Det är Sussie Ericsson och Helena Bergströms karaktärer som jag bär med mig efter filmens slut.

”Någon annanstans i Sverige” är ojämn, vissa scener berör starkt medan vissa bara går mig förbi. Men tidsperspektivet fungerar bra och tack vare nämnda rollprestationer och ett oväntat slut är filmen mer än sevärd.

Inte i samma klass som Roy Anderssons filmer eller ”Tic Tac” men ändå en film att vara stolt över. En regissör som får sina skådespelare att prestera bättre än vad åskådaren tror att de är kapabla till är värd all respekt.

Det ska bli mycket intressant att se vad Kjell-Åke Andersson gör med en av de senaste årens mest hyllade böcker Mig äger ingen. Jag tror att det kan bli riktigt intressant.

Tidigare äldre inlägg