Nu fortsätter jag blogga om mode och film på Djungeltrumman!

http://www.djungeltrumman.se/rebecca

Vi ses där!

Annonser

Intervju om mina tidningsvanor på SIDBLOGGEN

Läs vilka tidningar jag hyllar och dissar, vilka jag regelbundet läser, vilka skribenter jag gillar, vilka magasinomslag som är de snyggaste och mycket mer: http://www.sidbloggen.se/2012/08/06/hej-tidningskopare-del-19-rebecca-unnerud/

Folket har makten – en festivalrapport

Min text om Stockholm Music and Arts publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-08-07.

Politik och musik hör ihop. Det framgick tydligt på den nya festivalen Stockholm Music and Arts. Flera av artisterna på scenen är kända för sitt politiska engagemang och ägnade en del av konserttiden för att yttra sina åsikter. Men kanske framförallt: kvinnor brukar inte vara överrepresenterade på en festivalscen – såvida den inte kallas kvinnofestival eller något liknande.

Festivalen börjar lite försiktigt och det känns i luften att besökarna väntar på kvällens artister. Vädret är lynnigt, i ena stunden medelhavshetta och i andra stunden ett skyfall. Frida Hyvönen konstaterar ”det ser fint ut” när regnet kommer och fortsätter så gott hon kan medan hon får se sin publik springa iväg för att ta skydd. Det är synd för Fridas röst och hennes pianospel är bra som alltid men det tar inte fart förrän i slutet när Terribly Dark kommer och då är hälften av besökarna bortsprungna, medan den andra hälften står kvar iförda plastponchos.

Efter skyfallet stabiliseras vädret och festivalen har bjudit på varma och soliga sommardagar. Det är mäktigt att vara med på en festival som lockar till sig människor från olika generationer. Känslan ”alla är där” infann sig – kändisar, Pride-deltagare, tonåringar, propra par i 60-årsåldern, unga hipsters, äldre män som ser ut att ha levt ett hårt liv och så alla dessa Patti Smith-kopior i 40-årsåldern och uppåt. Snittåldern är hög och det är inte en vild chansning att en stor del av besökarna har gått på Jazzfestivalen (som också ägde rum på Skeppsholmen) tidigare år.

Det är med Patti Smith som festivalen börjar på riktigt. Patti Smith jobbar just nu med en uppföljare till Just Kids, en detektivhistoria samt en tredje bok som hon inte kan berätta om. Och så har hon varit på en sju veckors turné. På rösten hörs det ibland att fredagskvällen på Skeppsholmen är den allra sista konserten på turnén men det märks inte på hennes energi och utstrålning.

Smiths nya album Banga är döpt efter Pontius Pilatus hund i den ryske författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman Mästaren och Margarita. Titelspåret Banga är fantastisk och så även de andra nya låtarna men det är med Gloria, Because the Night, People Have the Power och Horses som konserten lyfter och allsången är ett faktum. En något överförfriskad (eller bara lycklig?) man skriker ”jättebra” med jämna mellanrum och kvinnor i alla åldrar dansar omkring mig och lyfter armarna i skyn.

Smith säger att hon tror att den unga generationen som växer upp inte vill se våld och att vi alla är ute efter samma basala saker som att känna trygghet. Sedan spelar hon People Have the Power. Hon visar även sitt stöd för den regimkritiska punkrockgruppen Pussy Riot som sitter fängslad i Ryssland: ”Befria Pussy Riot. Fråga Jesus, han hade förlåtit dem. Så släpp dem fria”, ropar hon och får det största jublet dittills på festivalen. 65 år gammal är Smith fortfarande pop, rock, poet- och punkdrottningen som visar att åldern inte har någon betydelse.

Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester avslutar Antony and the Johnsons första dagen av festivalen med sin änglalika röst och sina fantastiska låtar. Lika stor del ägnas åt politiskt mellansnack. Den androgyna sångaren Antony Hegarty, iklädd en svart kappa, pratar lika gärna om feminism och om varför kvinnor borde ta över jorden som att sjunga. Han säger att han drömmer och fantiserar om en feministisk medvetenhet i politiken och att de skandinaviska länderna står som föredömen för alla andra sekulariserade demokratier i världen.

Han vill att äldre kvinnor ska ta över de höga posterna som äldre män alltid har haft företräde till. Män har alltid synts och styrt världen men haft viskande kvinnor bredvid dem som berättat hur de ska handla. Han ser gärna en omvänd ordning: männen ska viska till kvinnorna. Och så spelas passande nog en vacker cover av Beyoncés Crazy in Love. Att prata politik som artist kan ibland kännas konstlat men när vissa artister som Antony Hegarty och Patti Smith gör det så känns det äkta. Anledningen är att deras samhällsengagemang syns även utanför scenen; som i deras låttexter, i intervjuer och i deras sätt att bryta mot gängse normer.

En annan av festivalens höjdpunkter är Laleh. Dels för att hon är ett musikaliskt geni och har så stor låt-repertoar, men kanske mest för att hennes musik förenar alla. Hon fick en ny (äldre) och bredare publik med ett visst TV-program och hon är numera lika folklig som Björn Skifs och kreddig som Robyn. Redan i öppningen med Vårens första dag har hon med publiken och sedan har hon dem i sin hand även när hon och bandet kommer av sig innan de gör en grym version av Invisible.

Under Snö tänds brinnande lanternor, det är verkligen magiskt att se dessa i den vackra sommarhimlen med fullmånen. Nämnda låt sjöng hon på minnesceremonin på Sergels torg i Stockholm efter tragedin i Norge och precis som då får jag rysningar. Rysningarna förstärks när efterföljande Some Die Young spelas, samma låt som hon sjöng på minnesceremonin i Oslo för några veckor sedan. Den låten har betytt mycket för de kvarlevande och de anhöriga. Det är just blandningen av allvar och lek som gör konserten så fin.

Mellansnacket känns spontant och hennes självdistans är oerhört charmig, exempelvis när hon avbryter sig själv i sitt flummande och förtydligar för publiken att hon har ett högt IQ eller när hon driver med känslan av att vara konstig och att ingen förstår henne. Laleh pratar kärleksfullt om sin gamla musiklärare Hasse som hade för korta byxor och ville att hon skulle börja spela piano (Laleh börjar sedan spela Hide away från första plattan som var den första låten hon lärde sig på piano).

Hon pratar om hur människan förstör miljön och spelar Samuel och stannar ofta upp och småpratar med de längst fram i publikhavet och säger att hon hoppas att aldrig bli så pass proffsig att hon bara kör på låt efter låt utan istället (precis som nu) pausar och njuter av den vackra vyn från scenen.

Och njuter – det gör hon verkligen. Hon dansar som en galning till covern Ängeln i rummet som är sista låten innan extranumren och i avslutande Bjurö klubb ser hon ut att aldrig vilja gå av scenen.

Den enda låten som låter lite trött denna afton är den stora hiten Live Tomorrow. Laleh är, precis som ovan nämnda artister, charmerande och karismatisk utan att vara inställsam. Hon utstrålar så mycket kärlek att man bara kan ta emot den och älska henne och musiken tillbaka.

Det här är en festival som bjöd på mer än fantastisk musik, den bjöd på artister som inte ber om ursäkt för sig själva även om de kanske inte alltid passar in i normen om hur kvinnor respektive män ska vara. Den bjöd på artister som pratar politik, inte för att de måste utan för att de så innerligt drömmer om en ny värld. Den bjöd på musik som förenar, oavsett kön, klass, etnicitet, sexuell läggning och ålder. Det känns passande att denna festival ägde rum under samma dagar som Pride. Och då kan man förlåta den sjukt undermåliga cheeseburgaren till ett ockerpris av 80 kr. Vi ses nästa år igen!

FAKTA STOCKHOLM MUSIC AND ARTS

Ny festival på Skeppsholmen som ägde rum 3-5 augusti. Så gott som utsålt enligt arrangören Luger, som även arrangerar Way out west i Göteborg.

Medverkande artister

Kvinnor (70 %)

Patti Smith & her band

Marianne Faithfull

Frida Hyvönen

Laleh

Emmylou Harris

Ane Brun

Rumer

Björk

Buffy Sainte-Marie

iamamiwhoami

Fatoumata Diawara

Anna von Hausswolff

Män (30 %)

Antony and the Johnsons

Jamie N Commons

The Kingdom of Evol feat. Freddie Wadling

Tinariwen

Ed Harcourt (ersatte Amanda Jenssen)

FOTO: Annika Berglund

Analys av ”Dårfinkar och dönickar”

Ett bra exempel på könsskillnader som suddas ut samt kläders symbolik är boken, tv-serien och teatern ”Dårfinkar och dönickar.” Det är historien om Simone och hennes mamma. Mamman förälskar sig i en man vid namn Yngve och de flyttar ihop med honom till Simones förtret. Första dagen i skolan klipper Simone av sitt långa hår till kort i ren trots och hon kommer för sent in i klassrummet. Där möts hon av en missuppfattning när fröken och klasskompisarna tror att hon är en pojke.

”Då får vi hälsa den nya pojken Simon välkommen till klassen”. Det är så det gick till när Simon uppfattades som kille. Simone har ett androgynt utseende, ”pojkiga” kläder med lappade jeans och skitiga jympadojor. Hon ger ett allmänt störigt intryck och använder många svordomar inför lärare och klasskompisar så ingen ifrågasätter. Det är väl så en kille ser ut och är. Simone själv verkar, efter chocken av att helt plötsligt bli uppfattad som kille, gilla tanken och säger ”Simon” högt för sig själv och ler. En talande bild är när Simone ska gå ut på rast och ska ta på sig jackan. Problemet är att hennes jacka är rosa och hon hejdar sig i sista sekund. Hon låter jackan hänga kvar på sin krok och går längs med korridoren och får då syn på en svart jeansjacka/väst med mängder av pins och nitar som hänger utanför ett annat klassrum. Rosa jackan får hänga kvar för nu har hon trätt in i en ny värd, världen som motsatt kön med cool jeansjacka.

Simone får problem när hon uppträder som kille. Klasskompisen Kattis intresserar sig för henne och säger att hon är glad att Simone kom till klassen: ”Du är liksom inte som de andra killarna… jag menar, du är liksom annorlunda på något vis”. Simone frågar ”hur då?” och hon försöker förklara och får till slut ur sig att hon är mer äkta. Men Simone själv förälskar sig i klasskompisen Isak, först bråkar de men blir sedan tajta kompisar. Isak, som mer ser ut som en tjej med ett vackert ansikte och långt, blont hår.

Mamman är konstnär och alltför upptagen av sin konst och förälskelsen till sin kille att hon inte märker vad som händer med Simone. Hon väjer inte för sitt konstnärskap och sitt förhållande för att hon är mamma utan ser det som en självklarhet att hon ska få kombinera alltihop precis som vilken man som helst hade gjort.

När Simones morfar rymmer från långvården blir han Simones fasta punkt och blir den enda hon kan anförtro sig åt trots att han själv är döende. När han kommer hem till familjen har han förutom landstingets nattskjorta på sig även översköterskans högklackade stövlar. Författaren Ulf Stark har lagt in flera sådana könsöverskridande detaljer i boken, som när Yngve poserar för mamman iförd klänning.

Simones hemlighet avslöjas i slutet när Isak och Simone har badat och han ser hennes bröst. ”Du är ju inte klok… har du varit tjej hela tiden” frågar han henne. Han blir först chockad men börjar snabbt flina och gör ingen stor grej av det. Nästa gång Simone ska till skolan klär hon på sig en färgglad klänning med ett matchande hårband och tar på sig läppstift. När Simone kommer in i klassrummet tittar alla chockade på henne, någon busvisslar och fröken utbrister: ”Vad vill du då?” och Simone svarar ”Det är jag, det är bara jag.”

Se hela serien på YouTube

Intervju om mode i filmens värld

I förra veckan träffade jag en frilansjournalist vid namn Gertrud Dahlberg som intervjuade mig för Nelly Magazine. Vi sågs över en frukost och diskuterade filmer i historien som har satt trender för mode och skönhet, framtidsspaning: vad dagens filmer kan tänkas sätta för trender framöver, modesamarbeten mellan designers och regissörer, samtida filmer som kommer att gå till modehistorien, filmstjärnor, glamour, Hollywood, genus och politik. Resultatet kan ni läsa efter sommaren och jag kommer att länka till artikeln. Om ni vill att jag ska diskutera mode i filmens värld för just ert magasin/tidning/blogg – tveka inte att höra av er till mig på: rebecca.unnerud@gmail.com

The cult of youth in the fashion industry

För några veckor sedan publicerades min artikel om åldersfixering i modebranschen på den nystartade modesajten Fashion Field. Du kan läsa texten här eller nedan.

There’s no secret that the fashion industry, just as many other industries, have a general fixation on youth. After a certain age – the early twenties are usually the cut off age for agencies – most of the models are not wanted anymore. The modelling job isn’t just an ongoing fight about being the prettiest, skinniest and most interesting but also being as young looking as possible.

For the past few years we have noticed a trend where older (over their 20s) models are making a comeback on the catwalk as well as in ad campaigns. Claudia Schiffer has once again become the face of Guess (she also fronted their campaigns in 1989), Stella Tennant has been seen on the Chanel catwalk as well as in the brands ads and Naomi Campbell closed the Roberto Cavalli F/W 2012 show earlier this year.

Ingmari Lamy born in 1947 is also a proof of this. She has been active within the fashion business since the late 60s working as designer, stylist and model. She took a break from the fast spinning world of fashion for a few decades but took up her modelling career again in 1991, since then she has walked for Martin Margiela, Yohji Yamamoto, Jean Paul Gaultier, and Galliano. Her looks and probably her beautiful white mane as well has earned her a continous flow of work. But ‘senior models’ are still the exceptions that proves the rule – the young are always preferred.

Lately we have also seen many very young models in the fashion spreads of magazines, on the catwalk and in adcampaigns. The controversial editorial “Cadeaux” in the December 2010/ January 2011 issue of French Vogue in which little girls were dressed to the nines took this to an extreme. A grown up fashion spread starring what looked like five year olds upset people in the fashion industry and far beyond, but no one seems to be upset or even notice that the models on the catwalk are getting younger and younger.

Fashion oracle Lotta Lewenhaupt has worked as a fashion journalist, stylist and fashion editor at various Swedish magazines since the late 60s. Today she author books and gives lectures on fashion as well as having a blog on Seniorbloggen.se. She believes that the fashion industry in particular always has been extremely fixated with youth compared to other businesses.

– Thank God we learned how to distinguish between women and girls in the 60s, which on the other hand lead to that the more commercial side of the industry became very obsessed with age, and has been so ever since.

Lewenhaupt claims that the use of very young women in fashion magazines and on the catwalk has a commercial aspect to it- it aims to reach and attract the target group most likely to consume. The mutable nature of teenagers’ consumption pattern make them the most interesting target group.

– Young people are also interesting because they have a strong need to feel belonging to a group. Many young girls want branded handbags which very often their parents are pressured to buy. To have the ‘right’ bag is a status symbol and a signifier of the desirable belonging to a certain group. Thus, it’s easy to understand why Elle Fanning is in MiuMiu’s ads – it is young girls who identify with the brand.

Another interesting target group is the mums who want to look like young girls, says Lewenhaupt. The fashion magazines address this group with famous faces like Madonna, which the readers can identify with age wise. Though, when Madonna appears in campaigns for Louis Vuitton and Dolce&Gabbana it is as a bleached blonde sexy milf even though she’s 53 and more likely to have a grey hair or two. The consumers buy into this image with an ”if she can do it so can I” attitude and buy the handbag, dress, accessory or whatever is advertised.

– Some fashion magazines use mature models – but an interesting aspect is that the so called mature women are almost without exception portrayed with clothes that can be considered ‘ageless’ (ed. note such as layers or oversize) which in its turn a wide audience can embrace. The fashion magazines know that the 40+ is an important target group. Though, when the fashion magazines address these mature women, they always use ’40+ ‘ even if they are talking about women aged up to 70 years.

Lotta Lewenhaupt can’t see any difference between the sexes regarding the age fixation.

– The boys are androgynous accessories in both fashion editorials and ads. That the men are presented as feminised versions of the male is very interesting. It speaks to homosexual men across all age groups – and the gays are another important target group seen from a commercial aspect which the magazines and advertisers of course are well aware of.

However, some improvement can be discerned, recently the editors of all 19 editions of Vogue worldwide jointly agreed on not using models younger than 16. It is a very important step in the right direction towards fashion’s youth fixation, and it will be interesting to see how it will take its expression in practice.

Fashion Field

Läs gärna min artikel om åldersfixeringen i modebranschen i den nya internationella modesajten – Fashion Field:

http://fashionfield.nu/2012/05/14/the-cult-of-youth-in-the-fashion-industry/

Tidigare äldre inlägg