Nu fortsätter jag blogga om mode och film på Djungeltrumman!

http://www.djungeltrumman.se/rebecca

Vi ses där!

W.E. – ur Wallis Simpsons perspektiv

Min recension av ”W.E.” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-03-16. Filmen kommer på dvd 18/7. Ett tips för semestern!

 

 FAKTA/W.E.

Regi: Madonna

I rollerna: Abbie Cornish, Andrea Riseborough, James D’Arcy, Oscar Isaac

När Madonna ställer sig bakom kameran som filmregissör, samt skriver manus, är hon ett lätt byte för den nitiske filmkritikern. Att som artist testa filmyrket och vice versa är lika med att du döms på förhand och desto mer om du har svajiga skådespelarprestationer på ditt samvete som Madonna.

”W.E.” har fått ganska dåliga recensioner i internationell press och visst, den är långtifrån perfekt men den är klart bättre än förväntat. Det bästa är dess filmkonst med fantastisk Golden Globe-belönad musik samt elegant foto, scenografi och kostym.

Filmen berättar två parallellhistorier om två kvinnor i olika tid och rum. Den ena historien handlar om 1900-talets kärlekssaga, romansen mellan kung Edvard VIII (James D’Arcy) av England och amerikanskan Wallis Simonson (Andrea Riseborough). Edvard avstod tronen och abdikerade för att kunna gifta sig och leva med den kvinna han älskade.

Den andra historien utspelar sig i samtida New York och handlar om en ung kvinna, Wally Winthrop (Abbie Cornish), som sitter fast i ett kärlekslöst äktenskap och fyller sitt behov av romantik genom att leva sig in i Wallis Simpsons liv som hon är besatt av.

Filmen utspelar sig under några dagar när den berömda auktionsfirman Sothebys ska ha en auktion av saker från Wallis Simpsons och prins Edwards förhållande. Medan Wally drömmer sig bort bland alla saker spelas både hennes och Wallis Simpsons liv upp för åskådaren. De till synes olika kvinnorna har mer gemensamt än vid första anblicken.

Sammanflätningen av de två historierna är ibland krystad och det var längesen jag såg en så ojämn film, där vissa scener är fantastiska medan andra kräver skämskudde. Det är nutidshistorien som fungerar dåligt och filmen hade tjänat på att berätta en historia för det historiska dramat är fängslande i sig.

Trots ett svajigt manus så förstår jag Madonnas avsikt att berätta två berättelser för att upprätthålla en genusmedveten vinkel. I tidigare filmer och dokumentärer om den kända kärlekshistorien har det mest pratat om vad kungen fick offra när han valde kärleken före tronen. Madonna vill lyfta fram vad Wallis Simpson fick offra.

Hon förlorade sitt privatliv i samma sekund som kungen abdikerade och deras vänner, det engelska kungahuset och folket förlät henne aldrig. Hon hörde visserligen till societeten men var skandalöst nog frånskild två gånger och som frånskild var det oacceptabelt att hon skulle bli drottning.

Hon fick sin prins men levde resten av sitt liv bespottad av folket och jagad av pressen. Wally i sin tur har fått offra sitt jobb och sina relationer för att leva i skuggan av sin dominerande, kända man.

Jag uppskattar att Madonna tar ett nytt grepp om den välkända kärleksrelationen och berättar historien genom två kvinnors ögon. Därför känns denna film intressantare än ”My week with Marilyn” från förra året där Marilyn Monroes liv berättas ur en ung killes perspektiv.

Hur som helst går det inte att avfärda ”W.E.”, det visuella och de mångfacetterade kvinnoporträtten är alldeles för bra för det. Madonna står för en modig och snygg film.

FAKTARUTA/Wallis Simpson – en omskriven stilikon

Wallis Simpson stod för perfektion och hade en oklanderlig klädstil med välskräddade, strama kläder som framhävde hennes slanka kropp. Till detta kompletterades stora smycken täckta av juveler.

I 40 år låg hon på topplistan över världens bäst klädda kvinnor. Några av de kända märken hon ofta bar var Hubert de Givenchy och Yves Saint Laurent. Hon var ingen klassisk skönhet och följande är ett klassiskt citat från henne som även uttalas i filmen:

” I’m not a beautiful woman. I’m nothing to look at, so the only thing I can do is dress better than anyone else.” Andra kända citat från henne är ”You can never bee too thin or too rich” och ”If you’re tired of shopping you’re going to the wrong shops”.

Charlotte Rampling

Min recension av dokumentären ”The Look” publicerades den 2011-11-18 i Feministiskt Perspektiv i samband med Stockholms filmfestival. Den porträtterar en av världens bästa skådespelerskor – Charlotte Rampling. Om du kommer över denna film på något sätt (finns inte på hyrdvd) så slå till. Du kan bland annat köpa den här: http://www.kino.com/video/item.php?product_id=1512. Här följer recensionen:

Dokumentärer om skådespelare och artister brukar ofta resultera i idel hyllningar och inte innehålla så mycket substans. I ”The Look” får vi följa brittiska skådespelaren Charlotte Rampling (som fick en Lifetime Award på Stockholms filmfestival 2008) i samtal med hennes kollegor och vänner såväl i Paris, i London och New York.

Vi kommer henne in på bara skinnet och får se hennes fina sidor men även hennes mindre smickrande drag. Filmen är indelad i kategorier som ”exposure”, ”age”, ”beuaty”, ”taboo”, ”desire”, ”demons”, ”death”, ”love” och det är kring dessa ämnen hon diskuterar medan det växelvis visas klipp från flera av hennes filmer.

Rampling har genom hela sin karriär sökt sig till kontroversiella roller och säger i dokumentären att om inte hade fått göra sådana roller hade hon aldrig velat vara en del av filmmediet.”

Hon berättar att hon har blivit ifrågasatt varför hon har valt tabubelagda roller och filmer där hon inte väjer för kvinnors sexualitet eller andra ämnen som genom filmhistorien varit männens område.

Charlotte Rampling har gjort ett hundratal filmroller, exempelvis i ”Nattportieren”, ”Max mon amour”, ”Domslutet”, Woody Allens ”Stardust memories”, ”Mot södern”, ”Lemming”, ”Under sanden” och ”Swimming Pool” (de två sistnämnda i regi av François Ozon).

Några av filmens mest brännande stunder är när Rampling berättar om sin systers självmord, åldersfixeringen där du som skådespelerska över 40 år glöms bort, vad kärlek och självständighet är för henne och om skönhet som förändras genom åren men som består.

Även om du inte har en relation till Rampling eller sett hennes filmer är jag övertygad om att du kommer bli nyfiken på henne efter att ha sett dokumentären – något annat går inte att bli av denna fascinerande människa.

Filmen är alldeles för lång och det är dess svaga sida. Slutet blir märkbart utdraget och hade tjänat på en tajtare klippning. Då hade ”The Look” blivit en fullträff.

Nu blir dokumentären ”bara” en bekräftan på att Charlotte Rampling är en av världens bästa skådespelare och jag blir sugen på att se och se om hela hennes filmografi. Gör du det också.

2011 års bästa filmer

Min header är ur filmen ”Blue Valentine” och visar huvudrollsinnehavarna Michelle Williams och Ryan Gosling. Filmen var enligt mig förra årets bästa film. I en artikel som jag skrev för Feministiskt Perspektiv 2011-12-23 listade jag årets bästa filmer där det krävdes att filmen inte bara skulle vara bra utan även att den skulle ha en kvinna i en bärande roll och/eller innehålla problematik kring könsroller och sociala strukturer. Jag undvek  ”Biutiful”, ”Drive”, ”The King’s Speech”, ”127 timmar”, ”The Social Network”, ”Huvudjägarna”, ”Oslo 31 augusti”, ”Play”, ”Inception”, ”True Grit”, ”Catfish” och alla andra hyllade och sevärda filmer som kom 2011.

Såhär såg min lista ut:

1. Blue Valentine

Regi: Derek Cianfrance

En realistisk och sorglig kärlekshistoria som skakar och berör. Michelle Williams gör en oerhört trovärdig gestaltning som Cindy i huvudrollen (den andra huvudrollen innehas av Ryan Gosling). Filmen handlar om det vardagliga i en relation som krackelerar och visar vägen från den första förälskelsen till sorgeprocessen när känslorna tar slut.

Filmen väcker mycket intressanta tankar kring könsroller där kvinnan automatiskt blir den onda eftersom mannen envisas med att vara den slarvige charmören med stort hjärta som alltid kommer undan från ansvar. Williams, som för övrigt är en av mina favoritskådespelare, Oscarsnominerades för sin roll.

2. Black Swan

Regi: Darren Aronofsky

Fantastisk film om perfektion, prestation, sexualitet, besatthet, makt och självdestruktivitet hos unga kvinnor i balettvärlden och i synnerhet hos balettstjärnan Nina (Natalie Portman).

Filmens intressanta ämnen tillsammans med Natalie Portman, som helt rättvist belönades med Oscar för bästa huvudroll, och viktiga biroller med Mila Kunis och Winona Ryder gör att ”Black Swan” hamnar på en hedrande andra plats.

3. Hanna

Regi: Joe Wright

Filmen recenserades i FemPers tidigare i år. Jag skrev bland annat: ”Det är både sällsynt och befriande, närmast unikt, att ta del av två välskrivna kvinnoporträtt i genren action/thriller och dessutom få en eskapistisk njutning för den kräsne cineasten”.

Tack, Joe Wrigt, för att det är Saoirse Ronan och Cate Blanchett som har tillskrivits de stora, coola hjälte och skurk-rollerna och inte Eric Bana vars karaktär inte är i fokus och det är inte heller hans rollprestation man minns.

4. Rabbit Hole

Regi: John Cameron Mitchell

Jag älskar Nicole Kidman ända sedan jag såg ”Bangkok Hilton” när jag var barn. Även om Kidman har botoxat sönder sitt ansikte så finns de starka uttrycken och närvaron i varje gest fortfarande där. Hon ger trovärdighet åt komplicerade karaktärer i svåra livssituationer, så även i denna film.

I ”Rabbit Hole” spelar hon en mamma, Becca, vars barn omkommer i en bilolycka. Trots filmens svåra ämne är den stundtals riktigt rolig och gränsar till tragikomik. Filmen är fylld av intressanta kvinnor i birollerna, bland andra Dianne West som gör en riktigt bra roll som Beccas mamma.

5. Dogtooth

Regi: Giorgos Lanthimos

Filmen handlar om en familj där pappan i huset håller sina tre barn isolerade från omvärlden. Den enda utomstående som får tillåtelse att tillträda huset är en labil kvinna från pappans jobb.

Pappan betalar henne för att lära sonen att ha sex och bli ”man”, detta är ett exempel på hur filmen problematiserar kring könsroller. ”Dogtooth” är mardrömslik och provocerande, men är samtidigt väldigt stark och tankeväckande. En film att hata eller älska.

6. Niceville

Regi: Tate Taylor

Ett något klyschigt manus till trots, är ”Niceville” en otroligt charmig, underhållande och gripande film som bygger på den bästsäljande boken med samma namn. Dessutom är det en film med bara kvinnor i rollistan, de få män som är med i filmen är pojkvän eller liknande, ett bihang helt enkelt, en funktion som i 99 fall av 100 annars tillskrivs skådespelerskor.

De unga stjärnskotten Emma Stone, Bryce Dyllas Howard och Jessica Chastain är mycket bra i sina roller men starkast lyser Viola Davis (Oscarsnominerad för sin biroll i ”Tvivel” från 2009) som hushållerskan Aibileen Clark.

7. Apflickorna

Regi: Lisa Aschan

En av årets bästa svenska filmer och Lisa Aschans långfilmsdebut. Jag var inte fullt så förtjust som många andra kritiker när jag såg den, men den har växt enormt efter att jag lämnade salongen för några månader sedan. Filmen handlar om två tonårstjejer, Cassandra och Emma, och om maktkampen och det sexuella spelet dem emellan.

Det bästa med filmen är inte huvudpersonernas historia, utan scenerna med Emmas lillasyster Sara. Hon famlar efter sin identitet i gränsen mellan barn och tonåring. En talande scen är när hon blir tillsagd av en badvakt att bära bikiniöverdel på simskolan, och inte bara badbyxor.

8. Sarahs Nyckel

Regi: Gilles Paquet-Brenner

En andravärldskrigetfilm (baserad på en bok) om hur kriget får konsekvenser, inte bara för dem som genomlider fasorna utan även för kommande generationer. Här möter vi 10-åriga Sarah Starzynsky (Mélusine Mayance) som i ett försök att rädda sin lillebror låser in honom i en lönnskrubb i lägenheten i Marais, strax innan hon och resten av familjen blir bortförd.

Parallellt med den storyn spelar Kristin Scott Thomas en nutida journalist, vars historia som vävs ihop med Sarahs. Filmen är gripande och välspelad, Kristin Scott Thomas som vanligt fantastisk, men det är unga Mayance som bär hela filmen. Hennes förtvivlan, kämpaglöd och påhittighet ger mig gåshud.

9. Conviction

Regi: Steven Soderbergh

Jag har en förkärlek för rättegångsfilmer som ”JFK”, ”Dead man walking”, ”Sleepers” och så även för denna spännande och gripande film som gick direkt till dvd. Filmen är baserad på en sann historia där Hilary Swank spelar huvudrollen som systern som försöker få sin fängslade bror frikänd.

Hennes starka övertygelse om att hennes bror inte är skyldig till mord gör att hon gör allt för att få fram sanningen. Filmen påminner om ”Erin Brockovich” även om ”Conviction” saknar den filmens humor. Minnie Driver, Juliette Lewis och Melissa Leo gör underbara biroller.

10. Winter’s Bone

Regi: Debra Granik

Motivering: 17-åriga Ree Dolly letar efter sin försvunna pappa bland fattigamerikas kriminella gäng. Hon har tvingats bli vuxen för tidigt och Jennifer Lawrences makalösa gestaltning räckte till en Oscarsnominering.

Winter’s Bone är ett mörkt och spännande drama men är bitvis långsam och hade inte nått upp till topp-tio-listan om det inte hade varit för Lawrences insats.

Hanna actionnjutning för finsmakare

Min recension av ”Hanna” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2011-07-15. En fantastisk film som är värd en omtitt.

FAKTA/HANNA

Filmtitel: Hanna

Regi: Joe Wright

I rollerna: Eric Bana, Saoirse Ronan, Olivia Williams, Cate Blanchett

Action, thriller, äventyr – blandgenrer gör sig icke besvär. Så resonerar jag. Flest genrer vinner aldrig. Regissörens ambition att skapa film som på ett snyggt sätt harmonierar väl med flera genrer, brukar som oftast leda till förvirring och en dålig film.

”Hanna” är just en sådan film, den har element av både råaction, spänningsthriller, äventyr à la Tim Burton. Dessutom svart humor. ”Hanna” är också undantaget som bekräftar regeln, filmen är faktiskt riktigt bra. Den handlar om tonårsflickan Hanna (Saoirse Ronan) som har uppfostrats av sin far (Eric Bana). Han är före detta CIA-man och tränar sin dotter för att hon ska bli den perfekta mördaren.

Hanna har levt ett skyddat liv med sin far mitt i finska vildmarken, där hon tränats för att stå pall mot vilken motståndare som helst. Det är något hon får användning av när hon medvetet låter sig fångas av den hänsynslösa underrättelsetjänsten som jagar hennes far. Hennes mål är att komma åt den agent (Cate Blanchett) som mördade hennes mor.

Känslan filmen förmedlar är svår att beskriva och ska helst upplevas den själv. Gärna på bio, för detta är en visuellt storslagen film. Blanda ”Léon”, ”Spring Lola”, en valfri spännande konspirationsfilm, ”Kill Bill”, ”Nikita”, ”Alice i underlandet” och släng in lite ”A Clockwork Orange” så får du sommarens mest intressanta film.

Det är inte en speciellt nyskapande historia, den lånar hej vilt från olika filmer och genrer, och är inte heller särskilt djuplodande, periodvis är personporträtten ganska banala. Dock får komponenter som musik, klippning och foto filmen att stå på helt egna ben med snyggt avvägd blandning av rå action, poetiskt foto och ett lysande soundtrack av The Chemical Brothers.

Men framförallt är det faktumet att det är kvinnor i de coola och stora rollerna, vilket annars i 99 fall av 100 tillfaller männen, som gör att filmen känns nyskapande. Saoirse Ronan spelar huvudrollen som mördarmaskinen Hanna och regissören Joe Wright har valt att inte göra en grej av att det är en tjej som spelar hjälten.

Hanna har varken fått attribut som normalt tillskrivs manliga huvudrollsinnehavare eller fått typiska feminina attribut. Det läggs snarare vikt vid att det är ett barn som på ytan ser oskuldsfull ut oavsett kön. Genom sitt bleka, känslolösa ansikte gör Ronan sin roll trovärdig precis som hon tidigare lyckats med i ”Försoning” och ”Flickan från ovan”.

Detsamma gäller för Cate Blanchett (som förövrigt verkar göra sitt livs roll i nästan varje film som hon medverkar i). Blanchett är helt fenomenal som den otäcka, iskalla agenten som är beredd att göra vad som helst för att döda Hanna och hennes pappa. Hon äger varje scen hon är med i.

Eric Bana och hans karaktär faller i glömska. Det är inte hans karaktär som är i fokus och det är inte heller hans rollprestation man minns, även om han faktiskt gör en helt habil insats. Det är både sällsynt och befriande, närmast unikt, att ta del av två välskrivna kvinnoporträtt i genren action/thriller och dessutom få en eskapistisk njutning för den kräsne cineasten.

Detta är en femma i min bok.

Zimmergren räddar Skatan

Min recension av ”Kvarteret Skatan” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-03-23.

FAKTA/KVARTERET SKATAN

Titel: Kvarteret Skatan

Regi: Mikael Syrén

I rollerna: David Batra, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Rachel Molin, Klara Zimmergren

Filmen visas på bio just nu

Vissa recensioner skrivs av sig själva. En film som är fantastisk, en film som är usel eller en film som väcker debatt. Detta gäller inte filmatiseringen av Tv-serien ”Kvarteret Skatan” och anledningen stavas likgiltighet.

Serien ”Kvarteret Skatan” har hyllats av både kritiker och publik där korta, små lösryckta scener lockat till skratt. Konceptet och upplägget håller tyvärr inte för en hel film.

I en film gäller det att få en publik att fokusera under en och en halvtimme och dessutom bibehålla den röda tråden. Manuset är tunt, här finns varken röd tråd eller en karaktär som går att identifiera sig med.

Anna Blomberg hoppade av filmatiseringen av teveserien ”Kvarteret Skatan”. Det sägs att hon tyckte att produktionen var för grabbig och jag kan förstå varför. Filmen osar av konventionella könsroller och har en annan ton än serien.

Exempelvis handlar en stor del av filmen om att Frida (Vanna Rosenberg) tycker att Magnus (Johan Glans) är blyg och mesig och vill att han ska vara ”en riktig karl”. Om han anammar typiska manliga attribut, som den man i boken hon läser, kan hon älska honom igen. Upplägget är fånigt och därför spelar det inte någon roll att några scener är riktigt roliga.

Filmen tar avstamp i Frida och Magnus problemtyngda samliv. De bestämmer sig för en utlandsresa, bara de två, för att rädda förhållandet. Singeln Jenny (Rachel Mohlin) ska semestra med sin nye norske pojkvän.

För att få alla att istället följa med på den traditionsenliga Laholmsresan säger Ulf (David Batra) att han har cancer och vädjar om en sista resa tillsammans. Tyvärr är filmen som roligast innan de anländer till Laholm, det vill säga de första tjugo minuterna.

Skönt då att Klara Zimmergren, som har hoppat in i produktionen i Blombergs ställe, räddar filmen. Hon spelar Ulfs nya fru och det är så de andra och hon själv presenterar sig.

Zimmergren har en fantastisk tajming och är faktiskt den enda karaktären som jag inte stör ihjäl mig på. Hon tar hela cancerhistorien på stort allvar för innerst inne hoppas hon på att Ulf faktiskt ska dö och fantiserar kring begravning och framtida singelliv.

Även Mohlins karaktär Jenny förblir konsekvent filmen igenom och blir till skillnad från Frida, Ulf och Magnus inte en karikatyr på sin egen karaktär. Det är skönt att det är just kvinnornas karaktärer som fungerar bäst eftersom det lätt hade kunnat bli annorlunda med ett så grabbflåsigt manus.

Filmen är godkänd men jag hade valt att se om serien framför filmen sju dagar i veckan, mycket för att där återfinns alla älskade karaktärer som exempelvis Kåta Gun.

Anna Blomberg valde nog rätt när hon hoppade av filmatiseringen. Istället har vi fått njuta av henne som en annan Gun i ”Starke man”, som för övrigt är bland det roligaste jag sett de senaste åren. Torra och tråkiga människor på ett kontor där igenkänningen är total = briljant.

Kvinnoporträtten bär berättelsen

Min recension av ”Någon annanstans i Sverige” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2011-11-11 i samband med Stockholms filmfestival.

FAKTA/NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Titel: Någon annanstans i Sverige

Regi: Kjell-Åke Andersson

I rollerna: Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Peter Andersson, Marie Richardsson, Björn Gustafsson, Lars Lind, Sussie Ericsson Jonas Inde, Meg Westergren, Björn Bengtsson Premiär: 16 december (Smygpremiär på Stockholms filmfestival den 14 november)

Aktuell på dvd

Kjell-Åke Andersson är regissören som ska filmatisera författaren Åsa Linderborgs självbiografiska roman ”Mig äger ingen”. Men först ut ärNågon annanstans i Sverige” som har en ovanligt mäktig skådespelarensemble.

Eller vad sägs om Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Peter Andersson, Marie Richardsson, Björn Gustafsson, Lars Lind, Sussie Ericsson Jonas Inde, Meg Westergren och så vidare. Manuset är skrivet av Hans Gunnarsson efter hans roman med samma titel och utspelar sig i en by i Piteåtrakten i Norrland.

Filmen handlar om flera människors liv som skildras parallellt och som i slutet binds samman. En av mina svenska favoritfilmer är Daniel Alfredssons ”Tic Tac”, också den en parallelhistoriefilm.

I sina bästa stunder påminner ”Någon annanstans i Sverige” om ”Tic Tac”, som verkligen lyckas med parallellhistorier. Det som kännetecknar alla människor i ”Någon annanstans i Sverige” är att de har en längtan bort till en annan värld och deras cyniska inställning till sin tillvaro bidrar till att göra filmen tragikomisk, inte helt olikt Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande”.

Filmen har en mängd fina rollprestationer. Peter Andersson, som nästan alltid får spela kriminell eller göra annan tvivelaktig karaktär, gör här en känslosam roll som byns omöjliga ”byfåne” som inte tar tag i sitt liv, trots att han vunnit flera miljoner på lotto. Mikael Persbrandt gör en återhållsam roll som sonen som för längesedan lämnat byn och sina alkoholiserade föräldrar bakom sig för ett liv i Stockholm med sin käraste men återvänder för en kväll.

Men starkast av alla lyser två kvinnor. Först ut, Sussie Ericsson som vi bäst känner igen som komiker (bland annat ”c/o Segemyhr”) och sångerska i ”ABBA – The True Story” och andra teateruppsättningar. Här gör hon en rollprestation som jag inte trodde hon var kapabel till – en sorgsen skildring av ensam kvinna som längtar efter bekräftelse och kärlek.

Hon arbetar som kassabiträde på Konsum där hon pratar engelska med de fåtal kunder hon betjänar – anledningen är att hon tillbringar kvällarna på en kurs i engelska för nybörjare eller ”för döva” som läraren kallar dem i det dolda.

Medan hon försöker vidga sina vyer och utmana sig själv genom att lära sig ett nytt språk fnyser hennes bittra, cyniska och trångsynta man åt henne. Hennes man begränsar henne, precis som byn hon bor i.

Den andra är Helena Bergström som alltför sällan får visa sin stora talang på filmduken utan istället blir hänvisad till den gråtande kvinnan i sin mans filmer. Det är i andra sammanhang som hon är bäst,som här där hon gestaltar en deprimerad, alkoholiserad kvinna som är fast i ett destruktivt förhållande med en maktgalen polis.

Jag blir inte förvånad om Bergströms prestation leder till en Guldbaggenominering på nästa års gala. Det är Sussie Ericsson och Helena Bergströms karaktärer som jag bär med mig efter filmens slut.

”Någon annanstans i Sverige” är ojämn, vissa scener berör starkt medan vissa bara går mig förbi. Men tidsperspektivet fungerar bra och tack vare nämnda rollprestationer och ett oväntat slut är filmen mer än sevärd.

Inte i samma klass som Roy Anderssons filmer eller ”Tic Tac” men ändå en film att vara stolt över. En regissör som får sina skådespelare att prestera bättre än vad åskådaren tror att de är kapabla till är värd all respekt.

Det ska bli mycket intressant att se vad Kjell-Åke Andersson gör med en av de senaste årens mest hyllade böcker Mig äger ingen. Jag tror att det kan bli riktigt intressant.

Aung San Suu Kyi

Den fjärde april har “The Lady” premiär, en film om Aung San Suu Kyi. Jag recenserade filmen för Feministiskt Perspektiv när den visades på Stockholms filmfestival förra året.

FAKTA/THE LADY

Titel: The Lady

Regi: Luc Besson

I rollerna: Michelle Yeoh, David Thewlis, Jonathan Raggett

Luc Besson är en ojämn regissör. Hans storhetstid var på 90-talet då han gjorde visuellt innovativa filmer som ”Det femte elementet”, ”Det stora blå”, ”Nikita” och ”León” men nu är det snart tio år sedan han gjorde något lika bra.

Tyvärr misslyckades han rejält i ”Colombiana”, som kom tidigare i år där Zoe Saldana objektifieras fullständigt med gummidräkt och åmig, sexig dans. Besson har annars förmågan att lyfta fram fantastiska skådespelerskor som Natalie Portman och skriva starka karaktärsroller för kvinnor.

Med ”The Lady” är Besson återigen tillbaka på gammal mark och gör en berättelse om en stark kvinna. Dessutom är det första gången sedan ”Jeanne D´Arc” som hans hjältinna bygger på en verklig person, i det här fallet Aung San Suu Kyi.

Filmer som både är underhållande och gripande – och dessutom innehåller en dos historielektion – blir per automatik sevärda, så även ”The Lady”. Filmen handlar om medborgarrättskämpen, Aung San Suu Kyi, och hennes kamp för demokrati i militärdiktaturen Burma.

Kyi greps 1989 för sitt arbete, 1990 vann hon valet med sitt nystartade parti Nationella demokratiska förbundet men juntan vägrade att acceptera resultatet. Hon satt sedan i omgångar i husarrest ända tills 2010 då hon släpptes fri.

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och på grund av husarresten fick hennes två söner och maken Michael Aris vara ställföreträdande mottagare under ceremonierna i Oslo. Det här är den officiella bilden av Aung San Suu Kyi, den som vi har kunnat läsa om i tidningar och se på nyheterna.

I ”The Lady” skildras även privatlivet och hennes livsval mellan fortsatt engagemang och att lämna familjen i England. Det här är en otroligt stark kärlekshistoria om hur en familj offrar sin egen lycka för ett högre mål. Även om saknaden efter maken, som även drabbas av prostatacancer, och barn är enormt stor är längtan efter demokrati i sitt forna hemland desto större.

Detta lyckas Luc Besson väldigt bra med – han har genom hela filmen en tydlig och skicklig fokuspunkt och det är att skildra en idealist som tycker att demokrati väger tyngre än sin egen kärnfamilj.

En porträttlik Michelle Yeoh är mycket trovärdig i sin skildring av en mänsklig styrka utan like. Filmen är långtifrån perfekt. Exempelvis framställs de onda väldigt endimensionellt. Scenerna med generalerna blir oavsiktligt dråpliga eftersom de är som karikatyrer och det förstärks av ett konstigt musikval så fort de är med i bild.

Trots det är filmen mer än sevärd, särskilt på bio eftersom den innehåller fantastiska miljöer. Framförallt är jag glad att filmen överhuvudtaget gjordes så att vi alltid kommer att förstå och minnas Aung San Suu Kyi.

Jane Eyre

Just nu finns Jane Eyre som hyrdvd. Filmen hade premiär i höstas och fick överlag bra recensioner. Filmen lever på det intressanta feministiska anslaget och så de fantastiska miljöerna och kostymerna förstås. Min recension av filmen publicerades i Feministiskt Perspektivs webbtidning.

Här följer recensionen:

Jane Eyre en omistlig hjälte

Regi: Cary Fukunaga

I rollerna: Michael Fassbender, Jamie Bell, Mia Wasikowska, Judie Dench

”Jane Eyre” är en av den brittiska litteraturens stora klassiker, utgiven 1847, under signaturen Currer Bell, en pseudonym för den verkliga författaren Charlotte Brontë. Boken har dramatiserats otaliga gånger, för både film, tv och teater

I denna filmatisering är det stjärnskottet från ”Alice i underlandet”, Mia Wasikowska, som spelar Jane Eyre. I likhet med Hannas, huvudrollsinnehavare, Soirse Ronan, tillhör Wasikowska den nya generationen skickliga karaktärsskådespelare och har samma svala, ”fulsnygga” och bleka utseende.

Båda är skådespelare att räkna med i framtiden och Mia Wasikowska gör en utomordentlig insats som den egensinniga, modiga, kloka Jane Eyre och förmedlar hennes starka integritet.

Filmen tar sin början när Jane Eyre är barn. Hon är fattig och föräldralös och tvingas bo hos sin elaka, rika moster som ger henne en kärlekslös barndom. Hon blir senare utkastad och tvingas gå i en brutal fängelseliknande internatskola där missförhållanden bara blir ännu värre.

När Jane äntligen kan lämna skolan tar hon anställning som guvernant på godset Thornfield Hall. Där upptäcker Jane livet och kärleken när hon förälskar sig i godsägaren Mr Rochester. Central betydelse är huvudpersonens försök att skapa en självständighet som möter motstånd i samhället men även i henne själv. Jane Eyre uttalar orden ”I must respect myself” i filmen vilket symboliserar hela handlingen.

”Jane Eyre” är en otroligt vacker film, både vad gäller miljöer (exteriör och interiör) och musik. Filmen är inte bara estetiskt tilltalande, den innehåller även fantastiska skådespelarprestationer.

Wasikowska gör titelrollen mycket bra, flankerad av den intelligenta, mystiska och självsäkra Mr Rochester (Michael Fassbender). Fassbender har fått sitt stora välförtjänta genombrott nu på 2000-talet efter fina insatser i filmer som ”Fish Tank”, ”Hunger” och ”X-Men: First Class”.

Dynamiken mellan Wasikowska och Fassbender är filmens stora behållning, precis som i romanen, och personkemin är både stark och kännbar. Trots detta är filmen på gränsen till långsam i likhet med Jane Campions kostymfilm ”Bright Star” där fokus snarare ligger på ett snyggt hantverk än en intressant historia.

Orsaken är att ”Jane Eyre” har en sparsam dialog och ibland därför går på tomgång och saknar spänning. Men trots att den ibland nuddar vid vackra men ack så tråkiga ”Bright Star” finns här en viktig och stark grundhistoria som gör att den är sevärd, nämligen det feministiska perspektivet.

De för England, och övriga världen, tidsenliga begränsningarna som fanns för kvinnor står i direkt polemik med den starka och självständiga Jane Eyre. Det är denna dynamik som är det spännande med filmen såväl som romanen.

Vilken version av ”Jane Eyre” som du kommer gilla bäst har nog med att göra vilken du ser först och vilka skådespelare du föredrar men denna står sig bra i jämförelse med de andra. Oavsett film så är det en av de viktigaste böckerna som skrivits och essensen är, som Jane Eyre säger i filmen, en längtan om att bestämma över sitt egna liv, precis som männen, utan begränsningar. ”I wish a woman could have action in her life, like a man.”

I vilken form du än väljer att ta del av Jane Eyre, missa inte att göra det. Hon är en av de modigaste hjältarna i litteraturen, precis som författaren bakom verket.

Varför Sex and the City 2 är så dålig

Jag praktiserade och frilansade för tidningen Cinema för ett par år sedan. När jag googlade nyss hittade jag denna recension som jag skrev efter att ha genomlidit ”Sex and the city 2”. Ganska rolig läsning. Håller ni med om min sågning?

Här följer recensionen:

Sex and the City-fenomenet har varit ett faktum sedan 1998 då första avsnittet av serien visades. Nu är den andra filmen här. Lite New York men desto mer Mellanöstern-äventyr för Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha.

2 timmar och 20 minuter lång är ”Sex and the city 2”. Många scener borde ha kapats men helt klart finns underhållningsvärdet där som gör att tiden ändå går fort. Det förlåter dock inte särskilt mycket för denna film får ettan att framstå som riktigt bra och inte ens den hade särskilt mycket av seriens själ kvar. Filmerna har i sin tillspetsning blivit pastischer på serien och karaktärerna Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte har blivit pastischer på sig själva. Filmen tar vid när Carrie och Mr Big firar sin tvååriga bröllopsdag och börjar komma in i äktenskapslunken. Carrie börjar krisa över sitt äktenskap och när Samantha föreslår att tjejerna ska följa med henne på en betald PR-resa till lyxiga Abi Dhabi i Mellanöstern får hon och de andra en paus från sin New York-tristess. Ja, det är väl ungefär så man kan sammanfatta den obefintliga handlingen för frågan som ekar genom hela filmen är: var är manuset och var är den smarta och snärtiga dialogen? Kvar finns en fördomsfull sörja. Bilden av mellanöstern är skrattretande förenklad. Mycket av filmens dialog bygger på att de gör sig lustiga över befolkningen i Abu Dhabi, de har inte sex och kvinnor bär niqab (en slöja framför ansiktet), i tron om att deras egna land är så frigjort och i framkant. Det är ett uppenbart hån av en hel kultur.

Kläderna då? De fantastiska skapelserna som oftast fungerade bra i första filmen (även om produktplaceringen hägrade i Carries fotografering för Vogue) är här helt ologiska i sitt sammanhang. Eller vad sägs om 12 cm klackar, festklänning och juveler i öknen eller på hemmakvällen i soffan med sin man? Det som jag tror många med mig gillade med modets roll i serien var att det inte tog bort fokus från handlingen utan fanns där som en glänsande del av singelkvinnors liv i New York. Nu blir det bara smaklöst och motbjudande. ”Sex and the city” är fortfarande en riktig eskapistisk njutning. Igenkänningsfaktorn och charmen från serien, och i viss mån även första filmen, är sällsynt men förekommer i en jättefin scen mellan Miranda och Charlotte. Och det är just det, ju mer jag ser på filmen inser jag att jag gillar flera sidor hos Miranda, Charlotte och Samantha, särskilt den förstnämnda även om hennes funktion mest är att vara kvartettens guide i denna film. Men Carrie… Hon är outhärdlig i all sin ytlighet och självupptagenhet. Det känns som att hon inte har växt upp en dag sedan 1998. Tack vare de andra karaktärerna får filmen en tvåa men det kan vara den svagaste tvåan någonsin i dubbel bemärkelse. Sex and the city 2 känns mer och mer som Eurovision Song Contest, det är dåligt och kräver skämskudde men jag kan inte låta bli att titta och fascineras över dess uselhet.

Tidigare äldre inlägg