Aung San Suu Kyi

Den fjärde april har “The Lady” premiär, en film om Aung San Suu Kyi. Jag recenserade filmen för Feministiskt Perspektiv när den visades på Stockholms filmfestival förra året.

FAKTA/THE LADY

Titel: The Lady

Regi: Luc Besson

I rollerna: Michelle Yeoh, David Thewlis, Jonathan Raggett

Luc Besson är en ojämn regissör. Hans storhetstid var på 90-talet då han gjorde visuellt innovativa filmer som ”Det femte elementet”, ”Det stora blå”, ”Nikita” och ”León” men nu är det snart tio år sedan han gjorde något lika bra.

Tyvärr misslyckades han rejält i ”Colombiana”, som kom tidigare i år där Zoe Saldana objektifieras fullständigt med gummidräkt och åmig, sexig dans. Besson har annars förmågan att lyfta fram fantastiska skådespelerskor som Natalie Portman och skriva starka karaktärsroller för kvinnor.

Med ”The Lady” är Besson återigen tillbaka på gammal mark och gör en berättelse om en stark kvinna. Dessutom är det första gången sedan ”Jeanne D´Arc” som hans hjältinna bygger på en verklig person, i det här fallet Aung San Suu Kyi.

Filmer som både är underhållande och gripande – och dessutom innehåller en dos historielektion – blir per automatik sevärda, så även ”The Lady”. Filmen handlar om medborgarrättskämpen, Aung San Suu Kyi, och hennes kamp för demokrati i militärdiktaturen Burma.

Kyi greps 1989 för sitt arbete, 1990 vann hon valet med sitt nystartade parti Nationella demokratiska förbundet men juntan vägrade att acceptera resultatet. Hon satt sedan i omgångar i husarrest ända tills 2010 då hon släpptes fri.

Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 och på grund av husarresten fick hennes två söner och maken Michael Aris vara ställföreträdande mottagare under ceremonierna i Oslo. Det här är den officiella bilden av Aung San Suu Kyi, den som vi har kunnat läsa om i tidningar och se på nyheterna.

I ”The Lady” skildras även privatlivet och hennes livsval mellan fortsatt engagemang och att lämna familjen i England. Det här är en otroligt stark kärlekshistoria om hur en familj offrar sin egen lycka för ett högre mål. Även om saknaden efter maken, som även drabbas av prostatacancer, och barn är enormt stor är längtan efter demokrati i sitt forna hemland desto större.

Detta lyckas Luc Besson väldigt bra med – han har genom hela filmen en tydlig och skicklig fokuspunkt och det är att skildra en idealist som tycker att demokrati väger tyngre än sin egen kärnfamilj.

En porträttlik Michelle Yeoh är mycket trovärdig i sin skildring av en mänsklig styrka utan like. Filmen är långtifrån perfekt. Exempelvis framställs de onda väldigt endimensionellt. Scenerna med generalerna blir oavsiktligt dråpliga eftersom de är som karikatyrer och det förstärks av ett konstigt musikval så fort de är med i bild.

Trots det är filmen mer än sevärd, särskilt på bio eftersom den innehåller fantastiska miljöer. Framförallt är jag glad att filmen överhuvudtaget gjordes så att vi alltid kommer att förstå och minnas Aung San Suu Kyi.

Annonser

Jane Eyre

Just nu finns Jane Eyre som hyrdvd. Filmen hade premiär i höstas och fick överlag bra recensioner. Filmen lever på det intressanta feministiska anslaget och så de fantastiska miljöerna och kostymerna förstås. Min recension av filmen publicerades i Feministiskt Perspektivs webbtidning.

Här följer recensionen:

Jane Eyre en omistlig hjälte

Regi: Cary Fukunaga

I rollerna: Michael Fassbender, Jamie Bell, Mia Wasikowska, Judie Dench

”Jane Eyre” är en av den brittiska litteraturens stora klassiker, utgiven 1847, under signaturen Currer Bell, en pseudonym för den verkliga författaren Charlotte Brontë. Boken har dramatiserats otaliga gånger, för både film, tv och teater

I denna filmatisering är det stjärnskottet från ”Alice i underlandet”, Mia Wasikowska, som spelar Jane Eyre. I likhet med Hannas, huvudrollsinnehavare, Soirse Ronan, tillhör Wasikowska den nya generationen skickliga karaktärsskådespelare och har samma svala, ”fulsnygga” och bleka utseende.

Båda är skådespelare att räkna med i framtiden och Mia Wasikowska gör en utomordentlig insats som den egensinniga, modiga, kloka Jane Eyre och förmedlar hennes starka integritet.

Filmen tar sin början när Jane Eyre är barn. Hon är fattig och föräldralös och tvingas bo hos sin elaka, rika moster som ger henne en kärlekslös barndom. Hon blir senare utkastad och tvingas gå i en brutal fängelseliknande internatskola där missförhållanden bara blir ännu värre.

När Jane äntligen kan lämna skolan tar hon anställning som guvernant på godset Thornfield Hall. Där upptäcker Jane livet och kärleken när hon förälskar sig i godsägaren Mr Rochester. Central betydelse är huvudpersonens försök att skapa en självständighet som möter motstånd i samhället men även i henne själv. Jane Eyre uttalar orden ”I must respect myself” i filmen vilket symboliserar hela handlingen.

”Jane Eyre” är en otroligt vacker film, både vad gäller miljöer (exteriör och interiör) och musik. Filmen är inte bara estetiskt tilltalande, den innehåller även fantastiska skådespelarprestationer.

Wasikowska gör titelrollen mycket bra, flankerad av den intelligenta, mystiska och självsäkra Mr Rochester (Michael Fassbender). Fassbender har fått sitt stora välförtjänta genombrott nu på 2000-talet efter fina insatser i filmer som ”Fish Tank”, ”Hunger” och ”X-Men: First Class”.

Dynamiken mellan Wasikowska och Fassbender är filmens stora behållning, precis som i romanen, och personkemin är både stark och kännbar. Trots detta är filmen på gränsen till långsam i likhet med Jane Campions kostymfilm ”Bright Star” där fokus snarare ligger på ett snyggt hantverk än en intressant historia.

Orsaken är att ”Jane Eyre” har en sparsam dialog och ibland därför går på tomgång och saknar spänning. Men trots att den ibland nuddar vid vackra men ack så tråkiga ”Bright Star” finns här en viktig och stark grundhistoria som gör att den är sevärd, nämligen det feministiska perspektivet.

De för England, och övriga världen, tidsenliga begränsningarna som fanns för kvinnor står i direkt polemik med den starka och självständiga Jane Eyre. Det är denna dynamik som är det spännande med filmen såväl som romanen.

Vilken version av ”Jane Eyre” som du kommer gilla bäst har nog med att göra vilken du ser först och vilka skådespelare du föredrar men denna står sig bra i jämförelse med de andra. Oavsett film så är det en av de viktigaste böckerna som skrivits och essensen är, som Jane Eyre säger i filmen, en längtan om att bestämma över sitt egna liv, precis som männen, utan begränsningar. ”I wish a woman could have action in her life, like a man.”

I vilken form du än väljer att ta del av Jane Eyre, missa inte att göra det. Hon är en av de modigaste hjältarna i litteraturen, precis som författaren bakom verket.

Varför Sex and the City 2 är så dålig

Jag praktiserade och frilansade för tidningen Cinema för ett par år sedan. När jag googlade nyss hittade jag denna recension som jag skrev efter att ha genomlidit ”Sex and the city 2”. Ganska rolig läsning. Håller ni med om min sågning?

Här följer recensionen:

Sex and the City-fenomenet har varit ett faktum sedan 1998 då första avsnittet av serien visades. Nu är den andra filmen här. Lite New York men desto mer Mellanöstern-äventyr för Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha.

2 timmar och 20 minuter lång är ”Sex and the city 2”. Många scener borde ha kapats men helt klart finns underhållningsvärdet där som gör att tiden ändå går fort. Det förlåter dock inte särskilt mycket för denna film får ettan att framstå som riktigt bra och inte ens den hade särskilt mycket av seriens själ kvar. Filmerna har i sin tillspetsning blivit pastischer på serien och karaktärerna Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte har blivit pastischer på sig själva. Filmen tar vid när Carrie och Mr Big firar sin tvååriga bröllopsdag och börjar komma in i äktenskapslunken. Carrie börjar krisa över sitt äktenskap och när Samantha föreslår att tjejerna ska följa med henne på en betald PR-resa till lyxiga Abi Dhabi i Mellanöstern får hon och de andra en paus från sin New York-tristess. Ja, det är väl ungefär så man kan sammanfatta den obefintliga handlingen för frågan som ekar genom hela filmen är: var är manuset och var är den smarta och snärtiga dialogen? Kvar finns en fördomsfull sörja. Bilden av mellanöstern är skrattretande förenklad. Mycket av filmens dialog bygger på att de gör sig lustiga över befolkningen i Abu Dhabi, de har inte sex och kvinnor bär niqab (en slöja framför ansiktet), i tron om att deras egna land är så frigjort och i framkant. Det är ett uppenbart hån av en hel kultur.

Kläderna då? De fantastiska skapelserna som oftast fungerade bra i första filmen (även om produktplaceringen hägrade i Carries fotografering för Vogue) är här helt ologiska i sitt sammanhang. Eller vad sägs om 12 cm klackar, festklänning och juveler i öknen eller på hemmakvällen i soffan med sin man? Det som jag tror många med mig gillade med modets roll i serien var att det inte tog bort fokus från handlingen utan fanns där som en glänsande del av singelkvinnors liv i New York. Nu blir det bara smaklöst och motbjudande. ”Sex and the city” är fortfarande en riktig eskapistisk njutning. Igenkänningsfaktorn och charmen från serien, och i viss mån även första filmen, är sällsynt men förekommer i en jättefin scen mellan Miranda och Charlotte. Och det är just det, ju mer jag ser på filmen inser jag att jag gillar flera sidor hos Miranda, Charlotte och Samantha, särskilt den förstnämnda även om hennes funktion mest är att vara kvartettens guide i denna film. Men Carrie… Hon är outhärdlig i all sin ytlighet och självupptagenhet. Det känns som att hon inte har växt upp en dag sedan 1998. Tack vare de andra karaktärerna får filmen en tvåa men det kan vara den svagaste tvåan någonsin i dubbel bemärkelse. Sex and the city 2 känns mer och mer som Eurovision Song Contest, det är dåligt och kräver skämskudde men jag kan inte låta bli att titta och fascineras över dess uselhet.

Madonnas regidebut – W.E

Just nu recenserar jag Madonnas regidebut ”W.E.” för ett par tidningar. ”W.E.” berättar två parallellhistorier om två kvinnor i olika tid och rum. Den ena historien handlar om 1900-talets kärlekssaga, romansen mellan kung Edvard VIII (James D’Arcy) av England och amerikanskan Wallis Simonson (Andrea Riseborough). Han avstod tronen och abdikerade för att kunna gifta sig och leva med den kvinna han älskade. Den andra historien utspelar sig i samtida New York och handlar om en ung kvinna, Wally Winthrop (Abbie Cornish), som sitter fast i ett kärlekslöst äktenskap och fyller sitt behov av romantik genom att leva sig in i Wallis Simpsons liv som hon är besatt av.

En minst sagt ojämn film där den ena parallellhistorien är fantastisk medan den andra stundtals kräver skämskudde. ”W.E.” har fått dåliga recensioner över lag i internationell press men det är orättvist, det är ingen perfekt film men det är en modig och snygg debut. Bäst är det visuella med fantastisk Golden Globe-belönad musik samt elegant foto, scenografi och kostym, samt kvinnoporträtten – Abbie Cornish och Andrea Riseborough.

Wallis Simpson var en stor stilikon och står bara citatet: ” I’m not a beautiful woman. I’m nothing to look at, so the only thing I can do is dress better than anyone else.”

Betyg: 3/5

Ur filmen ”W.E.”

Nästa Nyare inlägg