Nu fortsätter jag blogga om mode och film på Djungeltrumman!

http://www.djungeltrumman.se/rebecca

Vi ses där!

Annonser

RIP Tony Scott!

”True Romance”, ”Top Gun”, ”Man on Fire”, ”The Fan”, ”Rött hav”, ”Spy Game”, ”Enemy of the State”, ”Déjà Vu”, ”Linje 1 2 3 kapad” är bara en del av den stora filmografi han lämnar bakom sig, Tony Scott. Han var också en mästerlig producent som står bakom vitt skilda filmer och tv-serier som ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford”, ”Welcome to the Rileys”, ”The Grey” och ”The Good Wife”. Tony Scott var länge något av en guilty pleasuse för mig eftersom han gjorde kommersiella underhållningsfilmer med MTV-estetik som inte är fina nog. Men ja, jag blev vuxen och är inte särskilt ängslig av mig längre för vad som är fint nog. Tony Scott har gjort så många fantastiska underhållningsfilmer som älskas av en stor publik.

Det är chockerande och sorgligt att han igår valde att hoppa från en bro och ta sitt liv. Vila i frid Scott.

Mina favoriter:

Vilken film är din favorit?

Fem heta magasinomslag just nu:

Hypnositören

Jag har (som många andra) läst Lars Kepler ”Hypnositören” som nu filmatiserats av Lasse Hallström. Premiär är det den 28/9. Ser mycket fram emot filmen därför att:

* Jag älskar PERSBRANDT.

* Jag tycker det är kul att Hallström gör sin första svenska långfilm på 24 år.

* Boken är sjukt spännande och känns väldigt ”filmisk”.

* Jag älskar LENA OLIN.

Nu borde jag ta tag i uppföljarna ”Paganinikontraktet” och ”Eldvittnet” som står i bokhyllan här hemma.

Folket har makten – en festivalrapport

Min text om Stockholm Music and Arts publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-08-07.

Politik och musik hör ihop. Det framgick tydligt på den nya festivalen Stockholm Music and Arts. Flera av artisterna på scenen är kända för sitt politiska engagemang och ägnade en del av konserttiden för att yttra sina åsikter. Men kanske framförallt: kvinnor brukar inte vara överrepresenterade på en festivalscen – såvida den inte kallas kvinnofestival eller något liknande.

Festivalen börjar lite försiktigt och det känns i luften att besökarna väntar på kvällens artister. Vädret är lynnigt, i ena stunden medelhavshetta och i andra stunden ett skyfall. Frida Hyvönen konstaterar ”det ser fint ut” när regnet kommer och fortsätter så gott hon kan medan hon får se sin publik springa iväg för att ta skydd. Det är synd för Fridas röst och hennes pianospel är bra som alltid men det tar inte fart förrän i slutet när Terribly Dark kommer och då är hälften av besökarna bortsprungna, medan den andra hälften står kvar iförda plastponchos.

Efter skyfallet stabiliseras vädret och festivalen har bjudit på varma och soliga sommardagar. Det är mäktigt att vara med på en festival som lockar till sig människor från olika generationer. Känslan ”alla är där” infann sig – kändisar, Pride-deltagare, tonåringar, propra par i 60-årsåldern, unga hipsters, äldre män som ser ut att ha levt ett hårt liv och så alla dessa Patti Smith-kopior i 40-årsåldern och uppåt. Snittåldern är hög och det är inte en vild chansning att en stor del av besökarna har gått på Jazzfestivalen (som också ägde rum på Skeppsholmen) tidigare år.

Det är med Patti Smith som festivalen börjar på riktigt. Patti Smith jobbar just nu med en uppföljare till Just Kids, en detektivhistoria samt en tredje bok som hon inte kan berätta om. Och så har hon varit på en sju veckors turné. På rösten hörs det ibland att fredagskvällen på Skeppsholmen är den allra sista konserten på turnén men det märks inte på hennes energi och utstrålning.

Smiths nya album Banga är döpt efter Pontius Pilatus hund i den ryske författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman Mästaren och Margarita. Titelspåret Banga är fantastisk och så även de andra nya låtarna men det är med Gloria, Because the Night, People Have the Power och Horses som konserten lyfter och allsången är ett faktum. En något överförfriskad (eller bara lycklig?) man skriker ”jättebra” med jämna mellanrum och kvinnor i alla åldrar dansar omkring mig och lyfter armarna i skyn.

Smith säger att hon tror att den unga generationen som växer upp inte vill se våld och att vi alla är ute efter samma basala saker som att känna trygghet. Sedan spelar hon People Have the Power. Hon visar även sitt stöd för den regimkritiska punkrockgruppen Pussy Riot som sitter fängslad i Ryssland: ”Befria Pussy Riot. Fråga Jesus, han hade förlåtit dem. Så släpp dem fria”, ropar hon och får det största jublet dittills på festivalen. 65 år gammal är Smith fortfarande pop, rock, poet- och punkdrottningen som visar att åldern inte har någon betydelse.

Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester avslutar Antony and the Johnsons första dagen av festivalen med sin änglalika röst och sina fantastiska låtar. Lika stor del ägnas åt politiskt mellansnack. Den androgyna sångaren Antony Hegarty, iklädd en svart kappa, pratar lika gärna om feminism och om varför kvinnor borde ta över jorden som att sjunga. Han säger att han drömmer och fantiserar om en feministisk medvetenhet i politiken och att de skandinaviska länderna står som föredömen för alla andra sekulariserade demokratier i världen.

Han vill att äldre kvinnor ska ta över de höga posterna som äldre män alltid har haft företräde till. Män har alltid synts och styrt världen men haft viskande kvinnor bredvid dem som berättat hur de ska handla. Han ser gärna en omvänd ordning: männen ska viska till kvinnorna. Och så spelas passande nog en vacker cover av Beyoncés Crazy in Love. Att prata politik som artist kan ibland kännas konstlat men när vissa artister som Antony Hegarty och Patti Smith gör det så känns det äkta. Anledningen är att deras samhällsengagemang syns även utanför scenen; som i deras låttexter, i intervjuer och i deras sätt att bryta mot gängse normer.

En annan av festivalens höjdpunkter är Laleh. Dels för att hon är ett musikaliskt geni och har så stor låt-repertoar, men kanske mest för att hennes musik förenar alla. Hon fick en ny (äldre) och bredare publik med ett visst TV-program och hon är numera lika folklig som Björn Skifs och kreddig som Robyn. Redan i öppningen med Vårens första dag har hon med publiken och sedan har hon dem i sin hand även när hon och bandet kommer av sig innan de gör en grym version av Invisible.

Under Snö tänds brinnande lanternor, det är verkligen magiskt att se dessa i den vackra sommarhimlen med fullmånen. Nämnda låt sjöng hon på minnesceremonin på Sergels torg i Stockholm efter tragedin i Norge och precis som då får jag rysningar. Rysningarna förstärks när efterföljande Some Die Young spelas, samma låt som hon sjöng på minnesceremonin i Oslo för några veckor sedan. Den låten har betytt mycket för de kvarlevande och de anhöriga. Det är just blandningen av allvar och lek som gör konserten så fin.

Mellansnacket känns spontant och hennes självdistans är oerhört charmig, exempelvis när hon avbryter sig själv i sitt flummande och förtydligar för publiken att hon har ett högt IQ eller när hon driver med känslan av att vara konstig och att ingen förstår henne. Laleh pratar kärleksfullt om sin gamla musiklärare Hasse som hade för korta byxor och ville att hon skulle börja spela piano (Laleh börjar sedan spela Hide away från första plattan som var den första låten hon lärde sig på piano).

Hon pratar om hur människan förstör miljön och spelar Samuel och stannar ofta upp och småpratar med de längst fram i publikhavet och säger att hon hoppas att aldrig bli så pass proffsig att hon bara kör på låt efter låt utan istället (precis som nu) pausar och njuter av den vackra vyn från scenen.

Och njuter – det gör hon verkligen. Hon dansar som en galning till covern Ängeln i rummet som är sista låten innan extranumren och i avslutande Bjurö klubb ser hon ut att aldrig vilja gå av scenen.

Den enda låten som låter lite trött denna afton är den stora hiten Live Tomorrow. Laleh är, precis som ovan nämnda artister, charmerande och karismatisk utan att vara inställsam. Hon utstrålar så mycket kärlek att man bara kan ta emot den och älska henne och musiken tillbaka.

Det här är en festival som bjöd på mer än fantastisk musik, den bjöd på artister som inte ber om ursäkt för sig själva även om de kanske inte alltid passar in i normen om hur kvinnor respektive män ska vara. Den bjöd på artister som pratar politik, inte för att de måste utan för att de så innerligt drömmer om en ny värld. Den bjöd på musik som förenar, oavsett kön, klass, etnicitet, sexuell läggning och ålder. Det känns passande att denna festival ägde rum under samma dagar som Pride. Och då kan man förlåta den sjukt undermåliga cheeseburgaren till ett ockerpris av 80 kr. Vi ses nästa år igen!

FAKTA STOCKHOLM MUSIC AND ARTS

Ny festival på Skeppsholmen som ägde rum 3-5 augusti. Så gott som utsålt enligt arrangören Luger, som även arrangerar Way out west i Göteborg.

Medverkande artister

Kvinnor (70 %)

Patti Smith & her band

Marianne Faithfull

Frida Hyvönen

Laleh

Emmylou Harris

Ane Brun

Rumer

Björk

Buffy Sainte-Marie

iamamiwhoami

Fatoumata Diawara

Anna von Hausswolff

Män (30 %)

Antony and the Johnsons

Jamie N Commons

The Kingdom of Evol feat. Freddie Wadling

Tinariwen

Ed Harcourt (ersatte Amanda Jenssen)

FOTO: Annika Berglund

Skyfall

Den film som jag mest ser fram emot just är oväntat nya Bond-filmen ”Skyfall” – orsaken finner ni här nedan:

DANIEL CRAIG, RALPH FIENNES, JAVIER BARDEM och JUDIE DENCH i rollerna och filmens regissör är fantastiska SAM MENDES. Herrregud!

Blondie

Jesper Ganslandts ”Blondie” med Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström, Carolina Gynning och Marie Göranzon i huvudrollerna får världspremiär under den 69:e filmfestivalen i Venedig. Jag blir tveksam när jag ser denna första trailer men hoppas och tror att det blir en fin film. Älskar Ganslandt, af Sandeberg, Dahlström och inte minst Göranzon.  Jag gillar inte Gynning men tror att hon kan överraska som skådespelare.

Festivalen pågår mellan 29 augusti – 8 september.

Tidigare äldre inlägg