Wes Anderson

Grymmaste magasinomslaget på länge – en tecknad Wes Anderson i kakifärgad uniform pryder filmmagasinet ”Sight & Sound”. Cannesfestivalen, som äger rum senare i maj, invigs med stjärnspäckade scoutfilmen Moonrise Kingdom av nämnda regissör. En film att se fram emot!

Mina Wes -favoriter:

3. The Life Aquatic with Steve Zissou

2. Darjeeling Limited

1. The Royal Tenenbaums

Ok, det här är en av mina favoriter inom drama/komedigenren. Älskar manuset, skådespelarna, karaktärerna, miljöerna, kläderna och musiken. Detta är favoritscenen, några andra är:

och

Annonser

2011 års bästa filmer

Min header är ur filmen ”Blue Valentine” och visar huvudrollsinnehavarna Michelle Williams och Ryan Gosling. Filmen var enligt mig förra årets bästa film. I en artikel som jag skrev för Feministiskt Perspektiv 2011-12-23 listade jag årets bästa filmer där det krävdes att filmen inte bara skulle vara bra utan även att den skulle ha en kvinna i en bärande roll och/eller innehålla problematik kring könsroller och sociala strukturer. Jag undvek  ”Biutiful”, ”Drive”, ”The King’s Speech”, ”127 timmar”, ”The Social Network”, ”Huvudjägarna”, ”Oslo 31 augusti”, ”Play”, ”Inception”, ”True Grit”, ”Catfish” och alla andra hyllade och sevärda filmer som kom 2011.

Såhär såg min lista ut:

1. Blue Valentine

Regi: Derek Cianfrance

En realistisk och sorglig kärlekshistoria som skakar och berör. Michelle Williams gör en oerhört trovärdig gestaltning som Cindy i huvudrollen (den andra huvudrollen innehas av Ryan Gosling). Filmen handlar om det vardagliga i en relation som krackelerar och visar vägen från den första förälskelsen till sorgeprocessen när känslorna tar slut.

Filmen väcker mycket intressanta tankar kring könsroller där kvinnan automatiskt blir den onda eftersom mannen envisas med att vara den slarvige charmören med stort hjärta som alltid kommer undan från ansvar. Williams, som för övrigt är en av mina favoritskådespelare, Oscarsnominerades för sin roll.

2. Black Swan

Regi: Darren Aronofsky

Fantastisk film om perfektion, prestation, sexualitet, besatthet, makt och självdestruktivitet hos unga kvinnor i balettvärlden och i synnerhet hos balettstjärnan Nina (Natalie Portman).

Filmens intressanta ämnen tillsammans med Natalie Portman, som helt rättvist belönades med Oscar för bästa huvudroll, och viktiga biroller med Mila Kunis och Winona Ryder gör att ”Black Swan” hamnar på en hedrande andra plats.

3. Hanna

Regi: Joe Wright

Filmen recenserades i FemPers tidigare i år. Jag skrev bland annat: ”Det är både sällsynt och befriande, närmast unikt, att ta del av två välskrivna kvinnoporträtt i genren action/thriller och dessutom få en eskapistisk njutning för den kräsne cineasten”.

Tack, Joe Wrigt, för att det är Saoirse Ronan och Cate Blanchett som har tillskrivits de stora, coola hjälte och skurk-rollerna och inte Eric Bana vars karaktär inte är i fokus och det är inte heller hans rollprestation man minns.

4. Rabbit Hole

Regi: John Cameron Mitchell

Jag älskar Nicole Kidman ända sedan jag såg ”Bangkok Hilton” när jag var barn. Även om Kidman har botoxat sönder sitt ansikte så finns de starka uttrycken och närvaron i varje gest fortfarande där. Hon ger trovärdighet åt komplicerade karaktärer i svåra livssituationer, så även i denna film.

I ”Rabbit Hole” spelar hon en mamma, Becca, vars barn omkommer i en bilolycka. Trots filmens svåra ämne är den stundtals riktigt rolig och gränsar till tragikomik. Filmen är fylld av intressanta kvinnor i birollerna, bland andra Dianne West som gör en riktigt bra roll som Beccas mamma.

5. Dogtooth

Regi: Giorgos Lanthimos

Filmen handlar om en familj där pappan i huset håller sina tre barn isolerade från omvärlden. Den enda utomstående som får tillåtelse att tillträda huset är en labil kvinna från pappans jobb.

Pappan betalar henne för att lära sonen att ha sex och bli ”man”, detta är ett exempel på hur filmen problematiserar kring könsroller. ”Dogtooth” är mardrömslik och provocerande, men är samtidigt väldigt stark och tankeväckande. En film att hata eller älska.

6. Niceville

Regi: Tate Taylor

Ett något klyschigt manus till trots, är ”Niceville” en otroligt charmig, underhållande och gripande film som bygger på den bästsäljande boken med samma namn. Dessutom är det en film med bara kvinnor i rollistan, de få män som är med i filmen är pojkvän eller liknande, ett bihang helt enkelt, en funktion som i 99 fall av 100 annars tillskrivs skådespelerskor.

De unga stjärnskotten Emma Stone, Bryce Dyllas Howard och Jessica Chastain är mycket bra i sina roller men starkast lyser Viola Davis (Oscarsnominerad för sin biroll i ”Tvivel” från 2009) som hushållerskan Aibileen Clark.

7. Apflickorna

Regi: Lisa Aschan

En av årets bästa svenska filmer och Lisa Aschans långfilmsdebut. Jag var inte fullt så förtjust som många andra kritiker när jag såg den, men den har växt enormt efter att jag lämnade salongen för några månader sedan. Filmen handlar om två tonårstjejer, Cassandra och Emma, och om maktkampen och det sexuella spelet dem emellan.

Det bästa med filmen är inte huvudpersonernas historia, utan scenerna med Emmas lillasyster Sara. Hon famlar efter sin identitet i gränsen mellan barn och tonåring. En talande scen är när hon blir tillsagd av en badvakt att bära bikiniöverdel på simskolan, och inte bara badbyxor.

8. Sarahs Nyckel

Regi: Gilles Paquet-Brenner

En andravärldskrigetfilm (baserad på en bok) om hur kriget får konsekvenser, inte bara för dem som genomlider fasorna utan även för kommande generationer. Här möter vi 10-åriga Sarah Starzynsky (Mélusine Mayance) som i ett försök att rädda sin lillebror låser in honom i en lönnskrubb i lägenheten i Marais, strax innan hon och resten av familjen blir bortförd.

Parallellt med den storyn spelar Kristin Scott Thomas en nutida journalist, vars historia som vävs ihop med Sarahs. Filmen är gripande och välspelad, Kristin Scott Thomas som vanligt fantastisk, men det är unga Mayance som bär hela filmen. Hennes förtvivlan, kämpaglöd och påhittighet ger mig gåshud.

9. Conviction

Regi: Steven Soderbergh

Jag har en förkärlek för rättegångsfilmer som ”JFK”, ”Dead man walking”, ”Sleepers” och så även för denna spännande och gripande film som gick direkt till dvd. Filmen är baserad på en sann historia där Hilary Swank spelar huvudrollen som systern som försöker få sin fängslade bror frikänd.

Hennes starka övertygelse om att hennes bror inte är skyldig till mord gör att hon gör allt för att få fram sanningen. Filmen påminner om ”Erin Brockovich” även om ”Conviction” saknar den filmens humor. Minnie Driver, Juliette Lewis och Melissa Leo gör underbara biroller.

10. Winter’s Bone

Regi: Debra Granik

Motivering: 17-åriga Ree Dolly letar efter sin försvunna pappa bland fattigamerikas kriminella gäng. Hon har tvingats bli vuxen för tidigt och Jennifer Lawrences makalösa gestaltning räckte till en Oscarsnominering.

Winter’s Bone är ett mörkt och spännande drama men är bitvis långsam och hade inte nått upp till topp-tio-listan om det inte hade varit för Lawrences insats.

Kvinnorna tar över filmbranschen – eller?

Min krönika ”Kvinnorna tar över filmbranschen – eller?” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-01-27.

Var är kvinnorna? Så lät det efter årets P3-Guldgala. Kategorierna var fyllda av kritikerhyllade och populära kvinnor men ändå blev de uteslutna bland vinnarna. Annat var det på årets Guldbaggegala då Lisa Aschan och hennes Apflickorna blev årets bästa film.

Men jag tycker att vi inleder med 2011 års Guldbaggegala. En av mina favoritfilmer inom svensk film är Lisa Langseths ”Till det som är vackert”. Langseth vann pris för bästa manus på galan och debuterande Alicia Vikander, som nu röner stora framgångar världen över, fick pris för sin fantastiska huvudroll som Katarina.

”Till det som är vackert” handlar om klass, kön och makt och är en av de intressantaste filmerna på länge. En annan kvinna som också bärgade ett av tungviktspriserna förra året var Pernilla August. August tilldelades bästa regi för ”Svinalängorna”, där också Åsa Mossberg prisades för klippningen av samma film.

På årets gala fick Ruben Östlund baggen för bästa regi för sin omdebatterade ”Play”. Men det var långsfilmsdebuterande Lisa Aschan som blev den stora vinnaren med pris för både bästa film och manus. et senare priset fick hon tillsammans med manusförfattaren Josefine Adolfsson. Ella Lemhagens ”Kronjuvelerna” fick inte några nomineringar i de tunga klasserna men prisades för bästa kostym, bästa scenografi och bästa visuella effekter och blev därmed den andra mest prisade filmen. Men självklart är det inte jämställt i filmbranschen, långtifrån. Istället är den, likt övriga samhället, överrepresenterad av männen. Samhällets bristande jämställdhet återspeglas i filmbranschen. Trots att lika många kvinnor som män utbildas i regi på Sveriges filmhögskolor produceras det betydligt fler svenska filmer regisserade av män än regisserade av kvinnor.

Orsaken? En struktur där det är svårare för kvinnor att bryta sig igenom och ta plats, en plats som historiskt sett varit självskriven mannen. Ett lysande, eller snarare dåligt, exempel på hur nyss nämnda samhällsstruktur dagligen befäster sin totalitet är när den aningslöse, icke namngivne journalisten frågar Lisa Aschan om ”tjejprojektet” ”Apflickorna”.

Detta ägde rum på Filmhuset när Guldbaggenomineringarna tillkännagavs i början av månaden. Eftersom alla i Apflickornas produktion är tjejer; alltifrån producent, regissör till skådespelare in i minsta biroll så måste filmen alltså inte vara en film, utan ett ”tjejprojekt”.

Theresa Fabrik som har regisserat ”Hip hip Hora” och ”Prinsessa” har berättat att hon ofta har fått frågan hur det känns att vara kvinna och regissör. En fråga hon inte reflekterat över innan journalisten ställde den.

Tänk om Daniel Espinosa eller valfri manlig regissör skulle få frågan, ”Hur känns det att vara en del av ett ”killprojekt” Danne?” eller ”Hur känns det att vara man och regissör?” När en regissör som bland annat prisas på Robert de Niros Tribeca Film Festival men ändå får höra att hennes film är ett ”tjejprojekt”, då har vi långtifrån en jämställd filmbransch.

På måndagen efter Guldbaggegalan gjorde Aftonbladets Jan-Olov Andersson (en vit, medelålders man) en intervju med Lisa Aschan. Tanken med intervjun borde vara att gratta henne till sina priser men istället fastnar han i tröttsamma frågor om hennes urringade klänning och avslutningsvis ställer han frågan vad vinsten för ”Apflickorna” kan betyda för kvinnliga filmare.

Aschan avbryter honom direkt: ”Tråkig fråga, det vill jag inte prata om”. Inte ens den kvällen fick hon bara vara en regissör.

Hierarkier och girlpower temat för prisad regissör

I morgon visas kortfilmen ”Banga inte” på SVT2, 22.45. Regissören bakom filmen är Fanni Metelius och jag intervjuade henne för Feministiskt Perspektiv i vintras. Här följer intervjun:

Hierarkier och girlpower temat för prisad regissör

Hon vann sex priser på Novemberfestivalen för oetablerade unga svenska filmare, för filmen Banga inte. Rebecca Unnerud har träffat regissören Fanni Metelius och pratat fjortisar, makt och buffaloskor.

FAKTARUTA/FANNI METELIUS

Ålder: 24

Bor: I Göteborg och Stockholm

Yrke: Filmregissör, manusförfattare

Favoritfilmer: Winters bone, Pusher II

Favoritregissörer: Jane Campion, Andrea Arnold, Cassavetes

Banga inte handlar om 15-åriga Mickan och hennes vänner i Göteborg 1999 under sommarlovets sista dagar. I en värld helt utan vuxnas insyn brottas Mickan med dilemman kring sex, kärlek, vänskap och rådande hierarkier.

Vem är slampa och vem är player? Vem får bestämma när leken övergår till allvar? Vem backar upp och vem bangar?

Varför valde du att filmen skulle utspelas på slutet av 90-talet?

– Mycket för girlpower-trenden som rådde då, när tjejer uppmanades att vara självständiga genom att spela på sin sexualitet, med förebilder som Spice Girls och Laura Croft. Det var många tjejer som kickade ass i push-up-bh på tv och det skapades en bild av att den sexualiserade tjejen får mest makt. Många tonårstjejer anammade sedan detta, men mötte en helt annan attityd till stilen av vuxna och andra tonåringar i sin omgivning än den bilden som hade förmedlats via medierna. Buffalostilen förstärkte filmens problematik, säger regissören Fanni Metelius.

I Banga inte använder Fanni Metelius filmmediet för att beskriva beteenden och sociala situationer och vill framföra sin kritik mot traditionella könsroller. Huvudpersonen Mickan ikläs ingen offerroll, utan är självständig och aktiv. Det är hon som driver handlingen.

– Jag är intresserad, eller snarare provocerad av orättvisor och missbruk av makt. Jag tycker att film är ett bra medel att beskriva beteenden och sociala situationer. Eftersom bild och film påverkar vår verklighetsuppfattning och normbildning så oerhört mycket tycker jag att det är extremt viktigt att som filmare vara medveten om vilka strukturer och normer man är med och skapar.

Och Fanni Metelius tror att många längtar efter att se fler kvinnor skildras mångfacetterat på filmduken. Hon tycker att västerländsk film överlag domineras av en heterosexuell vit mans blick på världen vilket har resulterat i att kvinnor och människor av annan klass eller etnicitet ofta har reducerats till stereotyper och plattityder.

– I svensk film har jag verkligen saknat starka, aktiva och komplexa unga tjejer. Men det känns som att det hänt mycket spännande de senaste åren, jag älskar till exempel Lisa Aschans film Apflickorna.

Även om Fanni Metelius kan se spännande förändringar i könsbalansen mellan regissörer, är hon medveten om samhällsstrukturerna som även inkluderar filmbranschen.

– Det är klart att det vore toppen om alla som har makt inom filmbranschen skulle tänka ett varv extra ibland innan de anställer, ger stöd eller sätter programtablån. Det blir ju så mycket bättre och roligare när flera typer av människor och sätt att tänka får ta plats i det offentliga rummet.

För närvarande går Fanni Metelius går kandidatutbildningen i filmisk regi och gestaltning vid Filmhögskolan i Göteborg. Hon bestämde sig för att bli regissör under sin tid på Fridhems folkhögskola. Hon var 20 när hon sökte in och hade ingen direkt erfarenhet av film.

– Jag visste inget om bländare eller bildutsnitt och tänkte absolut inte att regissör var något jag kunde bli. Jag såg framför mig Ingmar Bergman, Steven Spielberg eller Peter Dalle när jag hörde det ordet. Man måste ha rätt bra självförtroende för att ge sig på en sådan grej. Men jag var sugen på film och tänkte att jag ville skriva manus eller kanske klippa. Jag slet för att lära mig allt om film och efter ett år visste jag att det var regissörsrollen som jag tyckte var allra roligast och då valde jag att försöka satsa på det.

Keira Knightley + David Cronenberg = Interview Magazine

Michelle da Silvia är en av deltagarna i årets säsong av ”Stylisterna” och jag är ganska övertygad om att det är hon och Jennifer som kommer att stå i finalen. Kolla in hennes fantastiska klädstil på hennes blogg. Hon har i ett inlägg postat nedan magasinomslag och jag älskar det verkligen. Det är fantastiska regissören David Cronenberg som har fotat Keira Knightley för Interview Magazine.

Sofia Coppola – fantastisk regissör med sinne för detaljer

Igår visades ”The Virgin Suicides” på SVT. Jag missade den eftersom jag tillbringade min kväll på Riche och Hornstull Strand men hade sett den om jag varit hemma. Jag såg den som tonåring och blev förälskad i Sofia Coppolas debutfilm. ”The Virgin Suicides”, med Kirsten Dunst i huvudrollen, är en pärla med fantastiska karaktärer, stämning, musik och foto. Men ändå tycker jag att det är Coppolas sämsta film och det säger en hel del om hennes lägstanivå. Hon har verkligen ärvt sin pappas talang för att göra film. Coppola har sinne för detaljer och det märks i allt, inte minst i filmernas kostymer och scenografi. Hennes intresse för kläder har inte bara tagit sig uttryck i hennes vackra filmer utan hon har även blivit en stilikon som syns på världens modeveckors första rad. Hon har även regisserat modereklamfilmer som denna och nu senast reklamfilmen för designsamarbetet Mari at H&M. Den stämningsfulla filmen med skådespelerskan Imogen Poots i huvudrollen är inspelad i Marrakech, Marocko och kommer även att följas upp av tidningsannonser.

Så här ser min Coppola-lista ut:
4. The Virgin Suicides

3. Somewhere

2. Marie Antoinette

1. Lost in translation

Motivering: Helt klart Coppolas bästa film. Den har ett fantastiskt manus och regi, Bill Murray och Scarlett Johansen har aldrig varit bättre. Lägg därtill fantastisk musik, miljöer och kläder som gör att det här är en av de finaste filmerna som har gjorts.

Nästa Nyare inlägg