Varför Sex and the City 2 är så dålig

Jag praktiserade och frilansade för tidningen Cinema för ett par år sedan. När jag googlade nyss hittade jag denna recension som jag skrev efter att ha genomlidit ”Sex and the city 2”. Ganska rolig läsning. Håller ni med om min sågning?

Här följer recensionen:

Sex and the City-fenomenet har varit ett faktum sedan 1998 då första avsnittet av serien visades. Nu är den andra filmen här. Lite New York men desto mer Mellanöstern-äventyr för Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha.

2 timmar och 20 minuter lång är ”Sex and the city 2”. Många scener borde ha kapats men helt klart finns underhållningsvärdet där som gör att tiden ändå går fort. Det förlåter dock inte särskilt mycket för denna film får ettan att framstå som riktigt bra och inte ens den hade särskilt mycket av seriens själ kvar. Filmerna har i sin tillspetsning blivit pastischer på serien och karaktärerna Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte har blivit pastischer på sig själva. Filmen tar vid när Carrie och Mr Big firar sin tvååriga bröllopsdag och börjar komma in i äktenskapslunken. Carrie börjar krisa över sitt äktenskap och när Samantha föreslår att tjejerna ska följa med henne på en betald PR-resa till lyxiga Abi Dhabi i Mellanöstern får hon och de andra en paus från sin New York-tristess. Ja, det är väl ungefär så man kan sammanfatta den obefintliga handlingen för frågan som ekar genom hela filmen är: var är manuset och var är den smarta och snärtiga dialogen? Kvar finns en fördomsfull sörja. Bilden av mellanöstern är skrattretande förenklad. Mycket av filmens dialog bygger på att de gör sig lustiga över befolkningen i Abu Dhabi, de har inte sex och kvinnor bär niqab (en slöja framför ansiktet), i tron om att deras egna land är så frigjort och i framkant. Det är ett uppenbart hån av en hel kultur.

Kläderna då? De fantastiska skapelserna som oftast fungerade bra i första filmen (även om produktplaceringen hägrade i Carries fotografering för Vogue) är här helt ologiska i sitt sammanhang. Eller vad sägs om 12 cm klackar, festklänning och juveler i öknen eller på hemmakvällen i soffan med sin man? Det som jag tror många med mig gillade med modets roll i serien var att det inte tog bort fokus från handlingen utan fanns där som en glänsande del av singelkvinnors liv i New York. Nu blir det bara smaklöst och motbjudande. ”Sex and the city” är fortfarande en riktig eskapistisk njutning. Igenkänningsfaktorn och charmen från serien, och i viss mån även första filmen, är sällsynt men förekommer i en jättefin scen mellan Miranda och Charlotte. Och det är just det, ju mer jag ser på filmen inser jag att jag gillar flera sidor hos Miranda, Charlotte och Samantha, särskilt den förstnämnda även om hennes funktion mest är att vara kvartettens guide i denna film. Men Carrie… Hon är outhärdlig i all sin ytlighet och självupptagenhet. Det känns som att hon inte har växt upp en dag sedan 1998. Tack vare de andra karaktärerna får filmen en tvåa men det kan vara den svagaste tvåan någonsin i dubbel bemärkelse. Sex and the city 2 känns mer och mer som Eurovision Song Contest, det är dåligt och kräver skämskudde men jag kan inte låta bli att titta och fascineras över dess uselhet.

Annonser