Hanna actionnjutning för finsmakare

Min recension av ”Hanna” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2011-07-15. En fantastisk film som är värd en omtitt.

FAKTA/HANNA

Filmtitel: Hanna

Regi: Joe Wright

I rollerna: Eric Bana, Saoirse Ronan, Olivia Williams, Cate Blanchett

Action, thriller, äventyr – blandgenrer gör sig icke besvär. Så resonerar jag. Flest genrer vinner aldrig. Regissörens ambition att skapa film som på ett snyggt sätt harmonierar väl med flera genrer, brukar som oftast leda till förvirring och en dålig film.

”Hanna” är just en sådan film, den har element av både råaction, spänningsthriller, äventyr à la Tim Burton. Dessutom svart humor. ”Hanna” är också undantaget som bekräftar regeln, filmen är faktiskt riktigt bra. Den handlar om tonårsflickan Hanna (Saoirse Ronan) som har uppfostrats av sin far (Eric Bana). Han är före detta CIA-man och tränar sin dotter för att hon ska bli den perfekta mördaren.

Hanna har levt ett skyddat liv med sin far mitt i finska vildmarken, där hon tränats för att stå pall mot vilken motståndare som helst. Det är något hon får användning av när hon medvetet låter sig fångas av den hänsynslösa underrättelsetjänsten som jagar hennes far. Hennes mål är att komma åt den agent (Cate Blanchett) som mördade hennes mor.

Känslan filmen förmedlar är svår att beskriva och ska helst upplevas den själv. Gärna på bio, för detta är en visuellt storslagen film. Blanda ”Léon”, ”Spring Lola”, en valfri spännande konspirationsfilm, ”Kill Bill”, ”Nikita”, ”Alice i underlandet” och släng in lite ”A Clockwork Orange” så får du sommarens mest intressanta film.

Det är inte en speciellt nyskapande historia, den lånar hej vilt från olika filmer och genrer, och är inte heller särskilt djuplodande, periodvis är personporträtten ganska banala. Dock får komponenter som musik, klippning och foto filmen att stå på helt egna ben med snyggt avvägd blandning av rå action, poetiskt foto och ett lysande soundtrack av The Chemical Brothers.

Men framförallt är det faktumet att det är kvinnor i de coola och stora rollerna, vilket annars i 99 fall av 100 tillfaller männen, som gör att filmen känns nyskapande. Saoirse Ronan spelar huvudrollen som mördarmaskinen Hanna och regissören Joe Wright har valt att inte göra en grej av att det är en tjej som spelar hjälten.

Hanna har varken fått attribut som normalt tillskrivs manliga huvudrollsinnehavare eller fått typiska feminina attribut. Det läggs snarare vikt vid att det är ett barn som på ytan ser oskuldsfull ut oavsett kön. Genom sitt bleka, känslolösa ansikte gör Ronan sin roll trovärdig precis som hon tidigare lyckats med i ”Försoning” och ”Flickan från ovan”.

Detsamma gäller för Cate Blanchett (som förövrigt verkar göra sitt livs roll i nästan varje film som hon medverkar i). Blanchett är helt fenomenal som den otäcka, iskalla agenten som är beredd att göra vad som helst för att döda Hanna och hennes pappa. Hon äger varje scen hon är med i.

Eric Bana och hans karaktär faller i glömska. Det är inte hans karaktär som är i fokus och det är inte heller hans rollprestation man minns, även om han faktiskt gör en helt habil insats. Det är både sällsynt och befriande, närmast unikt, att ta del av två välskrivna kvinnoporträtt i genren action/thriller och dessutom få en eskapistisk njutning för den kräsne cineasten.

Detta är en femma i min bok.

Annonser

Skönheterna UTAN Photoshop

I dessa retusch-tider är det oerhört befriande att se Cate Blanchett utan Photoshop på omslaget till the Economists bilaga. Knappt något smink heller utan hennes vackra ansikte får vara som det är, det vill säga naturligt med hår och rynkor – sånt som vi alla har oavsett känd eller okänd, man eller kvinna.

Det får mig att tänka på en annan kvinna som fotades utan retusch och ja, var vackrare än någonsin.