Folket har makten – en festivalrapport

Min text om Stockholm Music and Arts publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-08-07.

Politik och musik hör ihop. Det framgick tydligt på den nya festivalen Stockholm Music and Arts. Flera av artisterna på scenen är kända för sitt politiska engagemang och ägnade en del av konserttiden för att yttra sina åsikter. Men kanske framförallt: kvinnor brukar inte vara överrepresenterade på en festivalscen – såvida den inte kallas kvinnofestival eller något liknande.

Festivalen börjar lite försiktigt och det känns i luften att besökarna väntar på kvällens artister. Vädret är lynnigt, i ena stunden medelhavshetta och i andra stunden ett skyfall. Frida Hyvönen konstaterar ”det ser fint ut” när regnet kommer och fortsätter så gott hon kan medan hon får se sin publik springa iväg för att ta skydd. Det är synd för Fridas röst och hennes pianospel är bra som alltid men det tar inte fart förrän i slutet när Terribly Dark kommer och då är hälften av besökarna bortsprungna, medan den andra hälften står kvar iförda plastponchos.

Efter skyfallet stabiliseras vädret och festivalen har bjudit på varma och soliga sommardagar. Det är mäktigt att vara med på en festival som lockar till sig människor från olika generationer. Känslan ”alla är där” infann sig – kändisar, Pride-deltagare, tonåringar, propra par i 60-årsåldern, unga hipsters, äldre män som ser ut att ha levt ett hårt liv och så alla dessa Patti Smith-kopior i 40-årsåldern och uppåt. Snittåldern är hög och det är inte en vild chansning att en stor del av besökarna har gått på Jazzfestivalen (som också ägde rum på Skeppsholmen) tidigare år.

Det är med Patti Smith som festivalen börjar på riktigt. Patti Smith jobbar just nu med en uppföljare till Just Kids, en detektivhistoria samt en tredje bok som hon inte kan berätta om. Och så har hon varit på en sju veckors turné. På rösten hörs det ibland att fredagskvällen på Skeppsholmen är den allra sista konserten på turnén men det märks inte på hennes energi och utstrålning.

Smiths nya album Banga är döpt efter Pontius Pilatus hund i den ryske författaren Michail Bulgakovs fantastiska roman Mästaren och Margarita. Titelspåret Banga är fantastisk och så även de andra nya låtarna men det är med Gloria, Because the Night, People Have the Power och Horses som konserten lyfter och allsången är ett faktum. En något överförfriskad (eller bara lycklig?) man skriker ”jättebra” med jämna mellanrum och kvinnor i alla åldrar dansar omkring mig och lyfter armarna i skyn.

Smith säger att hon tror att den unga generationen som växer upp inte vill se våld och att vi alla är ute efter samma basala saker som att känna trygghet. Sedan spelar hon People Have the Power. Hon visar även sitt stöd för den regimkritiska punkrockgruppen Pussy Riot som sitter fängslad i Ryssland: ”Befria Pussy Riot. Fråga Jesus, han hade förlåtit dem. Så släpp dem fria”, ropar hon och får det största jublet dittills på festivalen. 65 år gammal är Smith fortfarande pop, rock, poet- och punkdrottningen som visar att åldern inte har någon betydelse.

Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester avslutar Antony and the Johnsons första dagen av festivalen med sin änglalika röst och sina fantastiska låtar. Lika stor del ägnas åt politiskt mellansnack. Den androgyna sångaren Antony Hegarty, iklädd en svart kappa, pratar lika gärna om feminism och om varför kvinnor borde ta över jorden som att sjunga. Han säger att han drömmer och fantiserar om en feministisk medvetenhet i politiken och att de skandinaviska länderna står som föredömen för alla andra sekulariserade demokratier i världen.

Han vill att äldre kvinnor ska ta över de höga posterna som äldre män alltid har haft företräde till. Män har alltid synts och styrt världen men haft viskande kvinnor bredvid dem som berättat hur de ska handla. Han ser gärna en omvänd ordning: männen ska viska till kvinnorna. Och så spelas passande nog en vacker cover av Beyoncés Crazy in Love. Att prata politik som artist kan ibland kännas konstlat men när vissa artister som Antony Hegarty och Patti Smith gör det så känns det äkta. Anledningen är att deras samhällsengagemang syns även utanför scenen; som i deras låttexter, i intervjuer och i deras sätt att bryta mot gängse normer.

En annan av festivalens höjdpunkter är Laleh. Dels för att hon är ett musikaliskt geni och har så stor låt-repertoar, men kanske mest för att hennes musik förenar alla. Hon fick en ny (äldre) och bredare publik med ett visst TV-program och hon är numera lika folklig som Björn Skifs och kreddig som Robyn. Redan i öppningen med Vårens första dag har hon med publiken och sedan har hon dem i sin hand även när hon och bandet kommer av sig innan de gör en grym version av Invisible.

Under Snö tänds brinnande lanternor, det är verkligen magiskt att se dessa i den vackra sommarhimlen med fullmånen. Nämnda låt sjöng hon på minnesceremonin på Sergels torg i Stockholm efter tragedin i Norge och precis som då får jag rysningar. Rysningarna förstärks när efterföljande Some Die Young spelas, samma låt som hon sjöng på minnesceremonin i Oslo för några veckor sedan. Den låten har betytt mycket för de kvarlevande och de anhöriga. Det är just blandningen av allvar och lek som gör konserten så fin.

Mellansnacket känns spontant och hennes självdistans är oerhört charmig, exempelvis när hon avbryter sig själv i sitt flummande och förtydligar för publiken att hon har ett högt IQ eller när hon driver med känslan av att vara konstig och att ingen förstår henne. Laleh pratar kärleksfullt om sin gamla musiklärare Hasse som hade för korta byxor och ville att hon skulle börja spela piano (Laleh börjar sedan spela Hide away från första plattan som var den första låten hon lärde sig på piano).

Hon pratar om hur människan förstör miljön och spelar Samuel och stannar ofta upp och småpratar med de längst fram i publikhavet och säger att hon hoppas att aldrig bli så pass proffsig att hon bara kör på låt efter låt utan istället (precis som nu) pausar och njuter av den vackra vyn från scenen.

Och njuter – det gör hon verkligen. Hon dansar som en galning till covern Ängeln i rummet som är sista låten innan extranumren och i avslutande Bjurö klubb ser hon ut att aldrig vilja gå av scenen.

Den enda låten som låter lite trött denna afton är den stora hiten Live Tomorrow. Laleh är, precis som ovan nämnda artister, charmerande och karismatisk utan att vara inställsam. Hon utstrålar så mycket kärlek att man bara kan ta emot den och älska henne och musiken tillbaka.

Det här är en festival som bjöd på mer än fantastisk musik, den bjöd på artister som inte ber om ursäkt för sig själva även om de kanske inte alltid passar in i normen om hur kvinnor respektive män ska vara. Den bjöd på artister som pratar politik, inte för att de måste utan för att de så innerligt drömmer om en ny värld. Den bjöd på musik som förenar, oavsett kön, klass, etnicitet, sexuell läggning och ålder. Det känns passande att denna festival ägde rum under samma dagar som Pride. Och då kan man förlåta den sjukt undermåliga cheeseburgaren till ett ockerpris av 80 kr. Vi ses nästa år igen!

FAKTA STOCKHOLM MUSIC AND ARTS

Ny festival på Skeppsholmen som ägde rum 3-5 augusti. Så gott som utsålt enligt arrangören Luger, som även arrangerar Way out west i Göteborg.

Medverkande artister

Kvinnor (70 %)

Patti Smith & her band

Marianne Faithfull

Frida Hyvönen

Laleh

Emmylou Harris

Ane Brun

Rumer

Björk

Buffy Sainte-Marie

iamamiwhoami

Fatoumata Diawara

Anna von Hausswolff

Män (30 %)

Antony and the Johnsons

Jamie N Commons

The Kingdom of Evol feat. Freddie Wadling

Tinariwen

Ed Harcourt (ersatte Amanda Jenssen)

FOTO: Annika Berglund

Annonser

W.E. – ur Wallis Simpsons perspektiv

Min recension av ”W.E.” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-03-16. Filmen kommer på dvd 18/7. Ett tips för semestern!

 

 FAKTA/W.E.

Regi: Madonna

I rollerna: Abbie Cornish, Andrea Riseborough, James D’Arcy, Oscar Isaac

När Madonna ställer sig bakom kameran som filmregissör, samt skriver manus, är hon ett lätt byte för den nitiske filmkritikern. Att som artist testa filmyrket och vice versa är lika med att du döms på förhand och desto mer om du har svajiga skådespelarprestationer på ditt samvete som Madonna.

”W.E.” har fått ganska dåliga recensioner i internationell press och visst, den är långtifrån perfekt men den är klart bättre än förväntat. Det bästa är dess filmkonst med fantastisk Golden Globe-belönad musik samt elegant foto, scenografi och kostym.

Filmen berättar två parallellhistorier om två kvinnor i olika tid och rum. Den ena historien handlar om 1900-talets kärlekssaga, romansen mellan kung Edvard VIII (James D’Arcy) av England och amerikanskan Wallis Simonson (Andrea Riseborough). Edvard avstod tronen och abdikerade för att kunna gifta sig och leva med den kvinna han älskade.

Den andra historien utspelar sig i samtida New York och handlar om en ung kvinna, Wally Winthrop (Abbie Cornish), som sitter fast i ett kärlekslöst äktenskap och fyller sitt behov av romantik genom att leva sig in i Wallis Simpsons liv som hon är besatt av.

Filmen utspelar sig under några dagar när den berömda auktionsfirman Sothebys ska ha en auktion av saker från Wallis Simpsons och prins Edwards förhållande. Medan Wally drömmer sig bort bland alla saker spelas både hennes och Wallis Simpsons liv upp för åskådaren. De till synes olika kvinnorna har mer gemensamt än vid första anblicken.

Sammanflätningen av de två historierna är ibland krystad och det var längesen jag såg en så ojämn film, där vissa scener är fantastiska medan andra kräver skämskudde. Det är nutidshistorien som fungerar dåligt och filmen hade tjänat på att berätta en historia för det historiska dramat är fängslande i sig.

Trots ett svajigt manus så förstår jag Madonnas avsikt att berätta två berättelser för att upprätthålla en genusmedveten vinkel. I tidigare filmer och dokumentärer om den kända kärlekshistorien har det mest pratat om vad kungen fick offra när han valde kärleken före tronen. Madonna vill lyfta fram vad Wallis Simpson fick offra.

Hon förlorade sitt privatliv i samma sekund som kungen abdikerade och deras vänner, det engelska kungahuset och folket förlät henne aldrig. Hon hörde visserligen till societeten men var skandalöst nog frånskild två gånger och som frånskild var det oacceptabelt att hon skulle bli drottning.

Hon fick sin prins men levde resten av sitt liv bespottad av folket och jagad av pressen. Wally i sin tur har fått offra sitt jobb och sina relationer för att leva i skuggan av sin dominerande, kända man.

Jag uppskattar att Madonna tar ett nytt grepp om den välkända kärleksrelationen och berättar historien genom två kvinnors ögon. Därför känns denna film intressantare än ”My week with Marilyn” från förra året där Marilyn Monroes liv berättas ur en ung killes perspektiv.

Hur som helst går det inte att avfärda ”W.E.”, det visuella och de mångfacetterade kvinnoporträtten är alldeles för bra för det. Madonna står för en modig och snygg film.

FAKTARUTA/Wallis Simpson – en omskriven stilikon

Wallis Simpson stod för perfektion och hade en oklanderlig klädstil med välskräddade, strama kläder som framhävde hennes slanka kropp. Till detta kompletterades stora smycken täckta av juveler.

I 40 år låg hon på topplistan över världens bäst klädda kvinnor. Några av de kända märken hon ofta bar var Hubert de Givenchy och Yves Saint Laurent. Hon var ingen klassisk skönhet och följande är ett klassiskt citat från henne som även uttalas i filmen:

” I’m not a beautiful woman. I’m nothing to look at, so the only thing I can do is dress better than anyone else.” Andra kända citat från henne är ”You can never bee too thin or too rich” och ”If you’re tired of shopping you’re going to the wrong shops”.

Charlotte Rampling

Min recension av dokumentären ”The Look” publicerades den 2011-11-18 i Feministiskt Perspektiv i samband med Stockholms filmfestival. Den porträtterar en av världens bästa skådespelerskor – Charlotte Rampling. Om du kommer över denna film på något sätt (finns inte på hyrdvd) så slå till. Du kan bland annat köpa den här: http://www.kino.com/video/item.php?product_id=1512. Här följer recensionen:

Dokumentärer om skådespelare och artister brukar ofta resultera i idel hyllningar och inte innehålla så mycket substans. I ”The Look” får vi följa brittiska skådespelaren Charlotte Rampling (som fick en Lifetime Award på Stockholms filmfestival 2008) i samtal med hennes kollegor och vänner såväl i Paris, i London och New York.

Vi kommer henne in på bara skinnet och får se hennes fina sidor men även hennes mindre smickrande drag. Filmen är indelad i kategorier som ”exposure”, ”age”, ”beuaty”, ”taboo”, ”desire”, ”demons”, ”death”, ”love” och det är kring dessa ämnen hon diskuterar medan det växelvis visas klipp från flera av hennes filmer.

Rampling har genom hela sin karriär sökt sig till kontroversiella roller och säger i dokumentären att om inte hade fått göra sådana roller hade hon aldrig velat vara en del av filmmediet.”

Hon berättar att hon har blivit ifrågasatt varför hon har valt tabubelagda roller och filmer där hon inte väjer för kvinnors sexualitet eller andra ämnen som genom filmhistorien varit männens område.

Charlotte Rampling har gjort ett hundratal filmroller, exempelvis i ”Nattportieren”, ”Max mon amour”, ”Domslutet”, Woody Allens ”Stardust memories”, ”Mot södern”, ”Lemming”, ”Under sanden” och ”Swimming Pool” (de två sistnämnda i regi av François Ozon).

Några av filmens mest brännande stunder är när Rampling berättar om sin systers självmord, åldersfixeringen där du som skådespelerska över 40 år glöms bort, vad kärlek och självständighet är för henne och om skönhet som förändras genom åren men som består.

Även om du inte har en relation till Rampling eller sett hennes filmer är jag övertygad om att du kommer bli nyfiken på henne efter att ha sett dokumentären – något annat går inte att bli av denna fascinerande människa.

Filmen är alldeles för lång och det är dess svaga sida. Slutet blir märkbart utdraget och hade tjänat på en tajtare klippning. Då hade ”The Look” blivit en fullträff.

Nu blir dokumentären ”bara” en bekräftan på att Charlotte Rampling är en av världens bästa skådespelare och jag blir sugen på att se och se om hela hennes filmografi. Gör du det också.

2011 års bästa filmer

Min header är ur filmen ”Blue Valentine” och visar huvudrollsinnehavarna Michelle Williams och Ryan Gosling. Filmen var enligt mig förra årets bästa film. I en artikel som jag skrev för Feministiskt Perspektiv 2011-12-23 listade jag årets bästa filmer där det krävdes att filmen inte bara skulle vara bra utan även att den skulle ha en kvinna i en bärande roll och/eller innehålla problematik kring könsroller och sociala strukturer. Jag undvek  ”Biutiful”, ”Drive”, ”The King’s Speech”, ”127 timmar”, ”The Social Network”, ”Huvudjägarna”, ”Oslo 31 augusti”, ”Play”, ”Inception”, ”True Grit”, ”Catfish” och alla andra hyllade och sevärda filmer som kom 2011.

Såhär såg min lista ut:

1. Blue Valentine

Regi: Derek Cianfrance

En realistisk och sorglig kärlekshistoria som skakar och berör. Michelle Williams gör en oerhört trovärdig gestaltning som Cindy i huvudrollen (den andra huvudrollen innehas av Ryan Gosling). Filmen handlar om det vardagliga i en relation som krackelerar och visar vägen från den första förälskelsen till sorgeprocessen när känslorna tar slut.

Filmen väcker mycket intressanta tankar kring könsroller där kvinnan automatiskt blir den onda eftersom mannen envisas med att vara den slarvige charmören med stort hjärta som alltid kommer undan från ansvar. Williams, som för övrigt är en av mina favoritskådespelare, Oscarsnominerades för sin roll.

2. Black Swan

Regi: Darren Aronofsky

Fantastisk film om perfektion, prestation, sexualitet, besatthet, makt och självdestruktivitet hos unga kvinnor i balettvärlden och i synnerhet hos balettstjärnan Nina (Natalie Portman).

Filmens intressanta ämnen tillsammans med Natalie Portman, som helt rättvist belönades med Oscar för bästa huvudroll, och viktiga biroller med Mila Kunis och Winona Ryder gör att ”Black Swan” hamnar på en hedrande andra plats.

3. Hanna

Regi: Joe Wright

Filmen recenserades i FemPers tidigare i år. Jag skrev bland annat: ”Det är både sällsynt och befriande, närmast unikt, att ta del av två välskrivna kvinnoporträtt i genren action/thriller och dessutom få en eskapistisk njutning för den kräsne cineasten”.

Tack, Joe Wrigt, för att det är Saoirse Ronan och Cate Blanchett som har tillskrivits de stora, coola hjälte och skurk-rollerna och inte Eric Bana vars karaktär inte är i fokus och det är inte heller hans rollprestation man minns.

4. Rabbit Hole

Regi: John Cameron Mitchell

Jag älskar Nicole Kidman ända sedan jag såg ”Bangkok Hilton” när jag var barn. Även om Kidman har botoxat sönder sitt ansikte så finns de starka uttrycken och närvaron i varje gest fortfarande där. Hon ger trovärdighet åt komplicerade karaktärer i svåra livssituationer, så även i denna film.

I ”Rabbit Hole” spelar hon en mamma, Becca, vars barn omkommer i en bilolycka. Trots filmens svåra ämne är den stundtals riktigt rolig och gränsar till tragikomik. Filmen är fylld av intressanta kvinnor i birollerna, bland andra Dianne West som gör en riktigt bra roll som Beccas mamma.

5. Dogtooth

Regi: Giorgos Lanthimos

Filmen handlar om en familj där pappan i huset håller sina tre barn isolerade från omvärlden. Den enda utomstående som får tillåtelse att tillträda huset är en labil kvinna från pappans jobb.

Pappan betalar henne för att lära sonen att ha sex och bli ”man”, detta är ett exempel på hur filmen problematiserar kring könsroller. ”Dogtooth” är mardrömslik och provocerande, men är samtidigt väldigt stark och tankeväckande. En film att hata eller älska.

6. Niceville

Regi: Tate Taylor

Ett något klyschigt manus till trots, är ”Niceville” en otroligt charmig, underhållande och gripande film som bygger på den bästsäljande boken med samma namn. Dessutom är det en film med bara kvinnor i rollistan, de få män som är med i filmen är pojkvän eller liknande, ett bihang helt enkelt, en funktion som i 99 fall av 100 annars tillskrivs skådespelerskor.

De unga stjärnskotten Emma Stone, Bryce Dyllas Howard och Jessica Chastain är mycket bra i sina roller men starkast lyser Viola Davis (Oscarsnominerad för sin biroll i ”Tvivel” från 2009) som hushållerskan Aibileen Clark.

7. Apflickorna

Regi: Lisa Aschan

En av årets bästa svenska filmer och Lisa Aschans långfilmsdebut. Jag var inte fullt så förtjust som många andra kritiker när jag såg den, men den har växt enormt efter att jag lämnade salongen för några månader sedan. Filmen handlar om två tonårstjejer, Cassandra och Emma, och om maktkampen och det sexuella spelet dem emellan.

Det bästa med filmen är inte huvudpersonernas historia, utan scenerna med Emmas lillasyster Sara. Hon famlar efter sin identitet i gränsen mellan barn och tonåring. En talande scen är när hon blir tillsagd av en badvakt att bära bikiniöverdel på simskolan, och inte bara badbyxor.

8. Sarahs Nyckel

Regi: Gilles Paquet-Brenner

En andravärldskrigetfilm (baserad på en bok) om hur kriget får konsekvenser, inte bara för dem som genomlider fasorna utan även för kommande generationer. Här möter vi 10-åriga Sarah Starzynsky (Mélusine Mayance) som i ett försök att rädda sin lillebror låser in honom i en lönnskrubb i lägenheten i Marais, strax innan hon och resten av familjen blir bortförd.

Parallellt med den storyn spelar Kristin Scott Thomas en nutida journalist, vars historia som vävs ihop med Sarahs. Filmen är gripande och välspelad, Kristin Scott Thomas som vanligt fantastisk, men det är unga Mayance som bär hela filmen. Hennes förtvivlan, kämpaglöd och påhittighet ger mig gåshud.

9. Conviction

Regi: Steven Soderbergh

Jag har en förkärlek för rättegångsfilmer som ”JFK”, ”Dead man walking”, ”Sleepers” och så även för denna spännande och gripande film som gick direkt till dvd. Filmen är baserad på en sann historia där Hilary Swank spelar huvudrollen som systern som försöker få sin fängslade bror frikänd.

Hennes starka övertygelse om att hennes bror inte är skyldig till mord gör att hon gör allt för att få fram sanningen. Filmen påminner om ”Erin Brockovich” även om ”Conviction” saknar den filmens humor. Minnie Driver, Juliette Lewis och Melissa Leo gör underbara biroller.

10. Winter’s Bone

Regi: Debra Granik

Motivering: 17-åriga Ree Dolly letar efter sin försvunna pappa bland fattigamerikas kriminella gäng. Hon har tvingats bli vuxen för tidigt och Jennifer Lawrences makalösa gestaltning räckte till en Oscarsnominering.

Winter’s Bone är ett mörkt och spännande drama men är bitvis långsam och hade inte nått upp till topp-tio-listan om det inte hade varit för Lawrences insats.

Hanna actionnjutning för finsmakare

Min recension av ”Hanna” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2011-07-15. En fantastisk film som är värd en omtitt.

FAKTA/HANNA

Filmtitel: Hanna

Regi: Joe Wright

I rollerna: Eric Bana, Saoirse Ronan, Olivia Williams, Cate Blanchett

Action, thriller, äventyr – blandgenrer gör sig icke besvär. Så resonerar jag. Flest genrer vinner aldrig. Regissörens ambition att skapa film som på ett snyggt sätt harmonierar väl med flera genrer, brukar som oftast leda till förvirring och en dålig film.

”Hanna” är just en sådan film, den har element av både råaction, spänningsthriller, äventyr à la Tim Burton. Dessutom svart humor. ”Hanna” är också undantaget som bekräftar regeln, filmen är faktiskt riktigt bra. Den handlar om tonårsflickan Hanna (Saoirse Ronan) som har uppfostrats av sin far (Eric Bana). Han är före detta CIA-man och tränar sin dotter för att hon ska bli den perfekta mördaren.

Hanna har levt ett skyddat liv med sin far mitt i finska vildmarken, där hon tränats för att stå pall mot vilken motståndare som helst. Det är något hon får användning av när hon medvetet låter sig fångas av den hänsynslösa underrättelsetjänsten som jagar hennes far. Hennes mål är att komma åt den agent (Cate Blanchett) som mördade hennes mor.

Känslan filmen förmedlar är svår att beskriva och ska helst upplevas den själv. Gärna på bio, för detta är en visuellt storslagen film. Blanda ”Léon”, ”Spring Lola”, en valfri spännande konspirationsfilm, ”Kill Bill”, ”Nikita”, ”Alice i underlandet” och släng in lite ”A Clockwork Orange” så får du sommarens mest intressanta film.

Det är inte en speciellt nyskapande historia, den lånar hej vilt från olika filmer och genrer, och är inte heller särskilt djuplodande, periodvis är personporträtten ganska banala. Dock får komponenter som musik, klippning och foto filmen att stå på helt egna ben med snyggt avvägd blandning av rå action, poetiskt foto och ett lysande soundtrack av The Chemical Brothers.

Men framförallt är det faktumet att det är kvinnor i de coola och stora rollerna, vilket annars i 99 fall av 100 tillfaller männen, som gör att filmen känns nyskapande. Saoirse Ronan spelar huvudrollen som mördarmaskinen Hanna och regissören Joe Wright har valt att inte göra en grej av att det är en tjej som spelar hjälten.

Hanna har varken fått attribut som normalt tillskrivs manliga huvudrollsinnehavare eller fått typiska feminina attribut. Det läggs snarare vikt vid att det är ett barn som på ytan ser oskuldsfull ut oavsett kön. Genom sitt bleka, känslolösa ansikte gör Ronan sin roll trovärdig precis som hon tidigare lyckats med i ”Försoning” och ”Flickan från ovan”.

Detsamma gäller för Cate Blanchett (som förövrigt verkar göra sitt livs roll i nästan varje film som hon medverkar i). Blanchett är helt fenomenal som den otäcka, iskalla agenten som är beredd att göra vad som helst för att döda Hanna och hennes pappa. Hon äger varje scen hon är med i.

Eric Bana och hans karaktär faller i glömska. Det är inte hans karaktär som är i fokus och det är inte heller hans rollprestation man minns, även om han faktiskt gör en helt habil insats. Det är både sällsynt och befriande, närmast unikt, att ta del av två välskrivna kvinnoporträtt i genren action/thriller och dessutom få en eskapistisk njutning för den kräsne cineasten.

Detta är en femma i min bok.

Kvinnorna tar över filmbranschen – eller?

Min krönika ”Kvinnorna tar över filmbranschen – eller?” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-01-27.

Var är kvinnorna? Så lät det efter årets P3-Guldgala. Kategorierna var fyllda av kritikerhyllade och populära kvinnor men ändå blev de uteslutna bland vinnarna. Annat var det på årets Guldbaggegala då Lisa Aschan och hennes Apflickorna blev årets bästa film.

Men jag tycker att vi inleder med 2011 års Guldbaggegala. En av mina favoritfilmer inom svensk film är Lisa Langseths ”Till det som är vackert”. Langseth vann pris för bästa manus på galan och debuterande Alicia Vikander, som nu röner stora framgångar världen över, fick pris för sin fantastiska huvudroll som Katarina.

”Till det som är vackert” handlar om klass, kön och makt och är en av de intressantaste filmerna på länge. En annan kvinna som också bärgade ett av tungviktspriserna förra året var Pernilla August. August tilldelades bästa regi för ”Svinalängorna”, där också Åsa Mossberg prisades för klippningen av samma film.

På årets gala fick Ruben Östlund baggen för bästa regi för sin omdebatterade ”Play”. Men det var långsfilmsdebuterande Lisa Aschan som blev den stora vinnaren med pris för både bästa film och manus. et senare priset fick hon tillsammans med manusförfattaren Josefine Adolfsson. Ella Lemhagens ”Kronjuvelerna” fick inte några nomineringar i de tunga klasserna men prisades för bästa kostym, bästa scenografi och bästa visuella effekter och blev därmed den andra mest prisade filmen. Men självklart är det inte jämställt i filmbranschen, långtifrån. Istället är den, likt övriga samhället, överrepresenterad av männen. Samhällets bristande jämställdhet återspeglas i filmbranschen. Trots att lika många kvinnor som män utbildas i regi på Sveriges filmhögskolor produceras det betydligt fler svenska filmer regisserade av män än regisserade av kvinnor.

Orsaken? En struktur där det är svårare för kvinnor att bryta sig igenom och ta plats, en plats som historiskt sett varit självskriven mannen. Ett lysande, eller snarare dåligt, exempel på hur nyss nämnda samhällsstruktur dagligen befäster sin totalitet är när den aningslöse, icke namngivne journalisten frågar Lisa Aschan om ”tjejprojektet” ”Apflickorna”.

Detta ägde rum på Filmhuset när Guldbaggenomineringarna tillkännagavs i början av månaden. Eftersom alla i Apflickornas produktion är tjejer; alltifrån producent, regissör till skådespelare in i minsta biroll så måste filmen alltså inte vara en film, utan ett ”tjejprojekt”.

Theresa Fabrik som har regisserat ”Hip hip Hora” och ”Prinsessa” har berättat att hon ofta har fått frågan hur det känns att vara kvinna och regissör. En fråga hon inte reflekterat över innan journalisten ställde den.

Tänk om Daniel Espinosa eller valfri manlig regissör skulle få frågan, ”Hur känns det att vara en del av ett ”killprojekt” Danne?” eller ”Hur känns det att vara man och regissör?” När en regissör som bland annat prisas på Robert de Niros Tribeca Film Festival men ändå får höra att hennes film är ett ”tjejprojekt”, då har vi långtifrån en jämställd filmbransch.

På måndagen efter Guldbaggegalan gjorde Aftonbladets Jan-Olov Andersson (en vit, medelålders man) en intervju med Lisa Aschan. Tanken med intervjun borde vara att gratta henne till sina priser men istället fastnar han i tröttsamma frågor om hennes urringade klänning och avslutningsvis ställer han frågan vad vinsten för ”Apflickorna” kan betyda för kvinnliga filmare.

Aschan avbryter honom direkt: ”Tråkig fråga, det vill jag inte prata om”. Inte ens den kvällen fick hon bara vara en regissör.

Zimmergren räddar Skatan

Min recension av ”Kvarteret Skatan” publicerades i Feministiskt Perspektiv 2012-03-23.

FAKTA/KVARTERET SKATAN

Titel: Kvarteret Skatan

Regi: Mikael Syrén

I rollerna: David Batra, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Rachel Molin, Klara Zimmergren

Filmen visas på bio just nu

Vissa recensioner skrivs av sig själva. En film som är fantastisk, en film som är usel eller en film som väcker debatt. Detta gäller inte filmatiseringen av Tv-serien ”Kvarteret Skatan” och anledningen stavas likgiltighet.

Serien ”Kvarteret Skatan” har hyllats av både kritiker och publik där korta, små lösryckta scener lockat till skratt. Konceptet och upplägget håller tyvärr inte för en hel film.

I en film gäller det att få en publik att fokusera under en och en halvtimme och dessutom bibehålla den röda tråden. Manuset är tunt, här finns varken röd tråd eller en karaktär som går att identifiera sig med.

Anna Blomberg hoppade av filmatiseringen av teveserien ”Kvarteret Skatan”. Det sägs att hon tyckte att produktionen var för grabbig och jag kan förstå varför. Filmen osar av konventionella könsroller och har en annan ton än serien.

Exempelvis handlar en stor del av filmen om att Frida (Vanna Rosenberg) tycker att Magnus (Johan Glans) är blyg och mesig och vill att han ska vara ”en riktig karl”. Om han anammar typiska manliga attribut, som den man i boken hon läser, kan hon älska honom igen. Upplägget är fånigt och därför spelar det inte någon roll att några scener är riktigt roliga.

Filmen tar avstamp i Frida och Magnus problemtyngda samliv. De bestämmer sig för en utlandsresa, bara de två, för att rädda förhållandet. Singeln Jenny (Rachel Mohlin) ska semestra med sin nye norske pojkvän.

För att få alla att istället följa med på den traditionsenliga Laholmsresan säger Ulf (David Batra) att han har cancer och vädjar om en sista resa tillsammans. Tyvärr är filmen som roligast innan de anländer till Laholm, det vill säga de första tjugo minuterna.

Skönt då att Klara Zimmergren, som har hoppat in i produktionen i Blombergs ställe, räddar filmen. Hon spelar Ulfs nya fru och det är så de andra och hon själv presenterar sig.

Zimmergren har en fantastisk tajming och är faktiskt den enda karaktären som jag inte stör ihjäl mig på. Hon tar hela cancerhistorien på stort allvar för innerst inne hoppas hon på att Ulf faktiskt ska dö och fantiserar kring begravning och framtida singelliv.

Även Mohlins karaktär Jenny förblir konsekvent filmen igenom och blir till skillnad från Frida, Ulf och Magnus inte en karikatyr på sin egen karaktär. Det är skönt att det är just kvinnornas karaktärer som fungerar bäst eftersom det lätt hade kunnat bli annorlunda med ett så grabbflåsigt manus.

Filmen är godkänd men jag hade valt att se om serien framför filmen sju dagar i veckan, mycket för att där återfinns alla älskade karaktärer som exempelvis Kåta Gun.

Anna Blomberg valde nog rätt när hon hoppade av filmatiseringen. Istället har vi fått njuta av henne som en annan Gun i ”Starke man”, som för övrigt är bland det roligaste jag sett de senaste åren. Torra och tråkiga människor på ett kontor där igenkänningen är total = briljant.

Tidigare äldre inlägg